»Jag svor mig fri», svarade Nils.
Och hans ansikte skalv.
»Du får göra det en gång till i dag då», sade Inga Persdotter. »Ola Persson har kommit hit. Han har hustrun och två andra med sig. Jag vet inte, vad de vill. Men allesammans äro de efter dig och mig som vargar. Så mycket ser jag. Visa nu, att du också kan bita ifrån dig som en varg.»
Därmed gick Inga Persdotter åter in i byggnaden, och Nils stod ensam kvar ute på gården. Han selade av hästen och gav honom vatten. Det var blott några minuter, som gått, men Nils tyckte, att han varit ensam länge, och att det var någon annan gång, för en tid sedan, han visste ej rätt när, som han hört modern stå där och säga: »Ola Persson är därinne, och han har andra med sig. Nu ska du bita ifrån dig som en varg.» Ännu kände han samma brännande torrhet i munnen, och han drack ur skopan i långa drag. Utan att veta mera, än att nu måste han gå in, steg han uppför de båda trappstegen och böjde huvudet i den låga dörren.
När Nils såg upp, stod han själv ensam mitt på golvet i vardagsstugan. Han såg sig omkring och fick intryck av, att han stod inför en domstol, och att de, som sutto där, kommit samman för att döma honom. Där sutto Ola Persson och dennes hustru. Mitt emot dessa sutto två andra män. Nils såg på dem, och han kände, hur hans mod sjönk. Det var Anders Ohlsson och Jesper Svensson, desamma, vilka först varit med och funnit Elin. Ensam i hörnet, där den gamla klockan stod, satt Inga Persdotter.
I rummet var så tyst, när Nils kommit in, att alla kunde höra, hur den gamla klockan pickade. Ensam förde hon ordet, som om hon velat påminna dem alla om, att tiden gick.
Ola Persson satt och såg med sina klara ögon stint på Nils. Icke en min i dennes ansikte undgick hans kloka blick. I dag var nämndemannen en helt annan, än när han för blott ett par dagar sedan for från Möllinge, sedan han första gången stått stum inför dotterns lik. Hög och myndig satt han på sin stol, och den breda underläppen sköt fram över hakskägget. I denna stund visste han, vad han ville göra, och hur han skulle sköta sin sak.
Nils stod stum och kunde ej vända sina ögon från Elins fader. Utan att han flyttade sin blick märkte han, att alla i rummet voro högtidsklädda, samt att han själv glömt påtaga kyrkrocken, när han for till prästen.
»De ha kommit för att döma mig», tänkte han än en gång.
Då bröt Ola Persson tystnaden.