Och tanklöst upprepade han de gamla orden:
»Jag fattig, syndig människa.»
Det var ord, ord. För honom hade de ingen mening. Djävulen hade snärjt hans själ och gjort honom till fånge för livet. Så åkte Nils Tufvesson in på sin gård, och när han stigit ur vagnen, såg han, att därute stod ett främmande åkdon utan häst. Nils kände igen, att det var svärfaderns vagn och visste alltså, att Ola Persson på nytt kommit till gården.
Han blev med ens liksom torr i munnen och såg sig om, som sökte han en utväg att obemärkt kunna smyga sig bort.
»Inte nu», tänkte han. »Inte nu. Jag vill gå in på logen och lägga mig där hos hunden. Kanske kan jag då få sömn.»
Han hade ju icke sovit allt sedan hustruns död.
Som han tänkte detta, kom Inga Persdotter och hjälpte honom att spänna ifrån.
»Sade prästen något?» frågade hon.
Nils berättade lågmält, vad som hänt, och lät hästen gå före sig in i stallet.
»Vad sade du honom?» frågade Inga Persdotter åter.