Då darrade Nils på orden, och det kom gråt i hans röst. Men tydligt och fast svarade han:
»Så sant Gud mig hjälpe, och jag vill dö en salig död, så vet jag intet om detta. Och någon del däri själv har jag icke.»
Då lutade sig kyrkoherden ned och skrev i den stora boken.
»Vilken dag var det du fann Elin död?» frågade han utan att se upp.
Nils nämnde lågmält dagen och timmen. Han var en bruten man i denna stund, och hans kraft var uttömd. Hade kyrkoherden upprepat sin fråga, skulle han fallit samman och bekänt allt.
Men kyrkoherden såg icke upp från den stora boken. Med tungt hjärta skrev han däri, vad skrivas skulle. När han slutat, räckte han Nils Tufvesson sin hand och sade:
»Gud förlåte dig, om du har farit med lögn inför mig!»
Därmed gick Nils. Utan att se till höger eller vänster gick han bort till stallet och löste sin häst. När han satt i vagnen, såg han ut över vägen och lät hästen löpa.
Fattig, trött på allt, övergiven av alla, kände han sig till mods. Det han bar på, var så över alla gränser, så alltför tungt. Han skulle bära på detta i dag och i morgon. Han skulle stå med allt detta inför människorna vid graven. Nils led mest därav, att han kände, som om det band, vilket förenade honom med andra människor, var avslitet. Sådant passade icke honom. Ty mer än allt annat önskade Nils, att han kunde gå ut bland människorna och vara som en av dem. Men nu var detta förbi. Han var en alltför stor syndare. Icke en sådan, om vilken prästen, när han läste sig fram, hade sagt, att alla människor äro syndare inför Gud. Utan en sådan, för vilken ingen förlåtelse givs, och som alla måste sky. Hela sitt liv måste han bära på detta. Hela sitt liv skulle han gå som utstött bland människorna. De skulle viska till varandra, när han gick dem förbi, och peka med fingret efter honom. »Där går Nils Tufvesson, som har mördat sin hustru», skulle de säga. Och han, som en gång trodde, att han skulle bliva den skam, vilken tryckte honom, kvitt, måste nu till straff bära en ännu större nesa.
»Jag orkar det aldrig», mumlade han.