»Det lär se ut, som om Elin blivit mördad.»
Nils ryckte icke till. Han grep blott fastare om mössan, som han höll med båda händerna framför sig.
»Det sägs så», sade han. »Och underligt ser det ut.»
»Märken på hennes kropp tyda därpå», fortfor kyrkoherden. »Vet du, vem det kan ha varit?»
Åter blänkte de gråa ögonen bakom glasögonen mot Nils, och åter grep denne hårdare om mössan.
»Jag vet ingen, jag kan misstänka», svarade han. »Men det kan ju ha gått någon förbi.»
»Det kan så», medgav kyrkoherden. »Men det är annars underligt, att detta är den andra i din släkt, som dör en bråd död.»
När kyrkoherden sade detta, tryckte han liksom på varje ord och knep hårt ihop läpparna. Nils blev röd och fann intet att svara. Ty han hade icke väntat sig denna anspelning på ryktena om faderns död.
Då satte sig kyrkoherden upp i stolen och höjde sin ena hand.
»Kan du säga mig inför Gud, Nils, att du ingen del har i detta, och att du ingenting vet?» sade han allvarligt.