Det kommer en herremannavagn och far vägen fram. Den, som sitter däri, är den gamle doktorn, och hans ansikte är allvarligt. Han nickar åt alla sidor, utan att lyfta på hatten. Och om någon vinkar honom, låtsar han icke se, utan far förbi.
Han vill icke stanna. Ty vad han tror sig veta, är alltför gräsligt. Men var han far, stå folk i klungor och följa med ögonen vagnen, där den rullar fram.
I spisarna vidbrännes maten, på åkern stå oxarna och vänta framför plogen, i ladugården råma korna av längtan att bli mjölkade, skolan är stängd, och handelsboden är full av folk, som ingenting köpa.
Ty arbetet är det, som vilar, det vardagstunga dagliga arbetet är glömt. Det är glömt, emedan känslan för rätten bragt allt annat i glömska. Brottet, som slagit ned ibland människorna, har tänt en eld, som när blixten ljungar ned, och vid den elden läses i flammande bokstäver, att ingen människa lever endast av bröd.
VII.
Begravningen har blivit uppskjuten i två dagar. Nils har själv kört till den gamle kyrkoherden för att anmäla dödsfallet.
Det var en svår stund för honom. Ty kyrkoherden hade en gång berett Nils till den heliga nattvarden, och sedan den dag, då han läste på gången och tydligare och bättre än de fleste besvarade alla frågor, hade han ej samtalat ensam med sin lärare, utom den enda gång, då han kom att anmäla sitt bröllop. Kyrkoherden hade då lyckönskat Nils och uppmanat honom att vara god och fördragsam mot sin hustru.
Detta kom Nils att tänka på, så fort han trädde in i rummet, och därför blev hans blick skyggare, då han skulle hälsa. Kyrkoherden märkte detta, och emedan han själv med oro motsett detta besök, fann han först ingenting att säga.
I sin karmstol vid skrivbordet satt han och bläddrade i församlingens stora bok, där allas namn stå uppskrivna, och hans huvud var nedböjt. Nils såg på honom och förstod, att prästen satt i tankar, men vågade ej avbryta honom. Hans ögon fäste sig vid den svarta kalotten, omkring vilken det vita håret flöt ut, och han stod liksom och väntade på att få se denna svarta fläck med det vita omkring börja röra sig.
När detta äntligen skedde, borrade sig kyrkoherdens gråa ögon in i Nils, och han sade lågt: