»Du stannar här», sade han myndigt.
Hela hans gestalt skalv av fasa och spänning. Men dock gick han stilla fram till Elins kista och lade sakta duken på dess plats över dotterns ansikte.
»Vile du i frid!» sade han. »Här är i dag icke tid till flere böner.»
Därmed gick han hastigt ut ur rummet, och de båda männen följde honom under tystnad.
Ute på gården satt Nils med händerna för ansiktet och grät högt. Nu visste han, att hans stund var kommen, och att han icke längre kunde kämpa emot. Ty Gud själv hade talat och fördrivit djävulen, som förut gått osynlig vid hans sida.
Han såg upp, när han hörde svärfadern nalkas, och om han vågat, skulle han kastat sig på knä och omfamnat den kommandes knän. Nu strömmade blott tårarna över hans ansikte, och det låg en så omåttlig förtvivlan över hela hans uppsyn och gestalt, att de tre männen rördes och knappast vågade gå fram.
Till sist lade dock Ola Persson sin hand på hans skuldra och frågade:
»Vill du bekänna nu, Nils, och lätta ditt samvete?»
»Ja», sade Nils, »ja, jag har slagit henne. Jag är hennes mördare.»
Det fanns blott en redig tanke i hans huvud, den att modern måste hållas utanför detta. Så hade han svurit, och den eden måste hållas till varje pris.