Därför tillade han, när han såg, hur de andra ryggade tillbaka:
»Hon låg i sin säng och sov. Och jag kom in. Då tog jag en mangelrulle och slog henne i huvudet, så att hon domnade bort. Därpå strypte jag henne med snaran.»
»Vilken snara?» frågade Ola Persson hårt, och hans ansikte blev rött av spänning.
»Den, som jag hade», svarade Nils meningslöst. »Snaran, som jag höll i hand under rocken, när jag kom in. Jag var ensam om det. Mor vet ingenting. Fresta inte mor att tala på sig själv, ty hon är oskyldig.»
»Ingen har frågat dig om henne», sade Ola Persson kort. »Varför säger du så?»
Nils såg sig omkring med förvildade blickar. Hade han förtalat sig? Hade han röjt mor, då han menade väl? Han förstod ingenting av detta, upprepade blott tonlöst:
»Mor är oskyldig.»
Ola Persson lät Nils vila ut, till dess att han blev lugnare. Då bad han honom berätta. Och Nils berättade den förfärliga natten, berättade, medan svetten flöt över hans panna, och tårarna kommo hans röst att stockas, berättade hela tiden så, som om han varit ensam om dådet, och ingen haft någon del i det skedda utom han.
Ola Persson och de två andra stodo tysta och hörde honom. Blott en gång avbröt svärfadern Nils berättelse.
»Hur kunde du rå med att kläda på henne ensam? Ensam släpa henne ned i källaren och lägga henne, som hon där låg?» sade han.