Åter såg Nils upp med en förvildad blick. Varför ville de jaga honom i en fälla? Var det icke nog, att han frivilligt tagit allt på sig? De måste ju veta och se, att han var beredd att göra bot och dö.
Då grep Nils i sin förtvivlan den tanketråd, på vilken han spunnit under de senaste ändlösa nätterna, samma tanketråd, som han funnit ibland, när han tyckte, att det började dagas mitt i hans inres årslånga, hopplösa mörker. Han sprang upp, och hans blick blev mörk och djup som på den, vilken ser skräcksyner.
»Det var väl ingen konst», ropade han. »Ty jag var icke alldeles ensam, när jag slog Elin. Ingen människa var med mig. Men djävulen stod hela tiden bredvid. Djävulen sade mig, när jag skulle slå. Djävulen visade mig, hur jag skulle lägga snaran. Djävulen hjälpte mig att lyfta henne upp, kläda på henne, och släpa henne ut. Djävulen har aldrig övergivit mig förrän nu.»
När han ropat ut dessa förtvivlans ord, satte Nils sig ned. Hans blick var slocknad, och var och en kunde se, att mera förmådde han nu icke säga. Ola Persson och de båda andra männen sågo på varandra, och åter grepos de av medömkan med den brutne unge man, de nu sågo framför sig. Hans ord trodde de icke. Ty var och en av dem visste ju, att han talat i yra, och att om Nils haft hjälp av djävulen, så hade detta skett på annat sätt, än vad han nu i sin nöd ville få dem att tro. Men för deras ögon blev brottslingen nästan till en hjälte. Ty fastän de ville fara skonsamt med honom och hjälpa honom från dödssynden, vilken ingen trodde, att han hade begått, tog han dock frivilligt allt på sig och ville ensam lida straffet.
Därför hejdade de icke Nils, när han reste sig upp, utan läto honom fri gå förbi dem och in i det gamla huset, vilket redan låg i skymning.
»Gud vare dig nådig, Nils», sade Ola Persson, när Nils gick.
Men Nils hörde honom icke. Han var redan inne i vardagsstugan och hade stängt dörren efter sig. Då hämtade Ola Persson sin hustru och lät Anders Ohlsson taga henne med hem till sitt. Själv spände han hästen för vagnen och lät Jesper Svensson sitta upp. Så åkte de båda, allt vad hästen kunde löpa, till länsmannen uppe i byn.
Inga Persdotter stod i fönstret och såg Ola Persson åka bort, och hennes förbannelser följde honom. Dit hade det alltså gått. Detta blev alltså slutet. Hon gick ut på gården och satte sig där på sin gamla plats under fläderbusken och tänkte.
Slutligen steg hon upp och gick åter in i vardagsstugan. Där låg Nils påklädd på sängen och sov, sov, som han icke gjort, sedan de båda begått dådet tillsammans. Men Inga Persdotter väckte honom.
»Stig upp, Nils!» sade hon, »gå ut i foderlogen, tag där ett rep och häng dig själv. Eljest är det ute både med dig och med mig.»