Nils hörde icke hennes ord, han såg blott med sömndruckna ögon på modern och förstod intet.
Inga Persdotter upprepade då, vad hon hade sagt.
Men Nils lade ned sitt trötta huvud mot kudden.
»Nej, mor», sade han. »Det gör jag icke. Nu vill jag sova. För jag är trött. Och när jag vaknar, skall jag taga straffet. Annars får jag aldrig frid.»
Därmed somnade Nils Tufvesson åter. Men Inga Persdotter gick ifrån honom med vrede i hjärtat och med förakt. Hon visste nu, att hon var ensam som aldrig förr och starkare än alla. Men hon var rädd, därför att det var mulet ute, och skymningen föll så tidigt. Därför vände hon om till Nils bädd. Och krypande samman som en hund, satt hon där och avundades sonen, som kunde sova.
Två timmar senare höll länsmannens vagn på Möllinge gård. De, som följde honom, funno Nils ännu sovande och Inga Persdotter hopkrupen vid hans sida. Vid männens ankomst väckte Inga Persdotter Nils, och på länsmannens ord häktades icke blott Nils, som hade bekänt, utan även hans moder.
»Vem anklagar mig?» sporde Inga Persdotter.
Då såg Ola Persson lugnt på henne och svarade:
»Jag.»
Slamrande for vagnen med fångarna ut genom inkörsporten.