Ola Persson gick ut och hämtade sin hustru. De båda gamla stannade på Möllinge över natten. De tyckte båda, att Elin skulle ej ligga ensam i mördarnästet, om hon än var död.
Men redan samma kväll gick ryktet ut över trakten, att Nils Tufvesson och hans moder blivit häktade. Ryktet gick runt i stugorna, och människorna började andas lättare, därför att nu rättvisan kom. Men den, som berättade detta, tillade också: »Nils har bekänt och tagit hela skulden på sig.»
Då skakade människorna sina huvuden och undrade, hur sådant var möjligt. Detta gick dock över allt förstånd och över alla gränser.
VIII.
När Inga Persdotter och hennes son nu körde bort från Möllinge, voro de belagda med handbojor. Körsvennen hette Jan Ersson och hade förr varit deras dräng. Nu var han i kronans tjänst och satt i försätet som deras herre. Så åkte den sista ättlingen av den gamla släkten ut från sina fäders gård.
Då det emellertid led mot aftonen, och mörkret var nära, fann fjärdingsmannen det ej lönt att samma afton fara in till staden och mitt i natten slå larm i cellfängelset, utan han inhyste fångarna i häradshäktet, som låg nära hans hem.
Där tillbragte Inga Persdotter och Nils Tufvesson sin sista natt samman, och fjärdingsmannen blev hårt klandrad, därför att han hade tillåtit detta. Ty de, som förstodo saken, trodde, att Inga Persdotter använt tiden att inskärpa hos Nils, att nu, när han röjt sig själv, skulle han också bära straffet ensam.
Därom talade hon också, och Nils lovade att lyda henne i allt. I hans ögon var modern ej längre brottslig. Hon var blott en olycklig, som alla ville ont. Själv var han förändrad. På vad sätt eller när detta kommit, visste han nog icke. Men det hat, han känt mot modern, var som utplånat ur hans själ. Och de, vilka följde fångarna till cellfängelset, kunde aldrig glömma deras avsked. Inga Persdotter var lugn och behärskad, men hennes ögon hängde vid sonens, som ville hon binda honom för evigt. Och från Nils ögon strömmade tårarna, så att han ingenting kunde se. Vacklande leddes han in i sin cell, och dörren stängdes om honom.
Under de första två dagarna hände det märkliga, att Nils knappast ville taga någon föda till sig. Det såg ut, som om han endast haft behov av sömn. Han sov icke blott om natten, utan största delen av dagen. Och när han sovit ut och började kunna vara vaken, då var han en annan man.
Det kan vara gott för en människa att bliva instängd i en cell, om hon aldrig fått tänka själv, och om hennes själ ständigt varit bunden av onda makter. Nu var Nils för första gången ensam, och nu undrade det honom, hur han någonsin kunnat bliva, den han var. Nu var allt, som aggat, plågat, hetsat och förnedrat honom borta. Nu behövde han intet frukta. Nu kom var dag lik den andra, och var natt sov han som ett barn.