Genom det lilla fönstret, som satt så högt upp, att han icke kunde nå det, såg Nils en flik av himlen, och på bordet lågo böcker, som han hade lov att läsa. Av dem förstod Nils icke mycket, och när han läste i dem, blev han mest skrämd. Ty i böckerna kunde han blott läsa, vilken syndare han var. Därför lät Nils också böckerna vara, och när han förändrades, var det icke med deras hjälp.

Nils led ej av att vara ensam, han tog i stället kraft därav, och han kände sig glad, att han ingen människa behövde se. När människor förut betraktat honom, hade han alltid känt blygsel, och som hans liv blivit, fullt av skam och brott, hade andra ingenting att säga honom. Här var han ensam som den av livet och egna synder plågade människan, vilken fordom flydde till öknen. Här gingo hans tankar sin egen väg, så gott han förstod att tänka. Och här fann han, att när stor nöd kommer, då hjälpa människorna intet.

Emedan Nils var ensam, hade han vant sig att tänka halvhögt för sig själv, som om han haft någon, till vilken han kunde förtro sig. Ofta slog han den fotsida fångdräkten omkring sig och gick med långsamma steg fram och åter den korta vägen från dörren och till den plats på väggen, ovanför vilket fönstret med järngallret satt. Där talade Nils sakta med sin egen själ. Fångvaktaren kunde se det, när han oförmärkt sköt förhänget undan från det lilla fönstret på den stängda dörren, varifrån man från korridoren utan att synas kunde blicka in i fångens cell.

»Jag är en stor syndare», kunde Nils då säga. »Men mor hade aldrig behövt bedja mig att icke röja henne. Hon har tagit min ed, och jag har givit henne den, därför att hon eljest icke ville tro mig! Stackars mor! Hon har nog av sitt, och jag skulle inte kunna leva, om jag visste, att hon hade det så tungt som jag. Men hon hade aldrig behövt bedja mig om detta. Ty jag skulle ändå aldrig hava röjt henne. Så syndfull är jag, och så mycket har jag förbrutit i min levnads dagar, att jag icke kan bliva som andra. Aldrig kan jag komma ut bland människor och bliva dem lik. Jag är för vek till sådant, och jag skulle aldrig kunna lida, att människorna sågo på mig, när jag kände, att de visste allt. De skulle aldrig kunna förlåta mig. Men om jag tager på mig allt och lider allt, då måste Gud en gång förlåta mig. Ty han ser till, vad jag lidit.»

Så enfaldigt och rättfram gingo Nils Tufvessons tankar, när han i cellen blev ensam med sig själv och fick ro. Det kom kanske icke i så tydliga ord, och kanske hade han det ej så klart för sig själv, allt vad som i själva verket drev honom att handla som han gjorde. Men allt som dagarna gingo, slutade han upp att räkna deras gång, och han kände endast, att han själv blivit en annan, och att allt nu syntes honom så enkelt och klart.

»Det är ju bara att dö», sade Nils till sig själv, »och dö måste jag. Ty jag är icke värd att leva.»

Så kom en afton fångvaktaren som vanligt in med mat i hans cell.

»I morgon skall du förhöras, Nils», sade han till honom.

»Förhöras?» genmälde Nils.

Han förstod honom icke.