»Jo», sade fångvaktaren. »Du skall inför rätten.»
Denna natt sov icke Nils. Ty detta kunde han icke fatta. Han smög sig till att gå uppe, fastän han visste, att detta var förbjudet. Och han stod länge nedanför det lilla fönstret och blickade uppåt. Då såg han i mörkret en ensam stjärna, som blänkte på den djupblå himmelen.
»Varför skall jag rannsakas», tänkte Nils, »då jag redan är dömd? Varför skall jag åter ut och stå inför alla människor? Är det icke nog, att jag bekänt, och kunde ej människorna vara barmhärtiga och föra mig ut endast för att låta mig dö? Då vore allt så enkelt. Då skulle jag förstå, vad man gjorde med mig, och vara nöjd. Vad kunna människorna ännu vilja mig?»
Nils gick länge uppe i svår vånda, och han tänkte på, hur underligt det var, att han under de sista dagarna, innan bekännelsen gått över hans läppar, hade hatat sin mor. Vad ont hade hon gjort honom? Vilken rätt hade han att vredgas på henne eller söka sak med någon?
»Så mycket ont har jag själv gjort», tänkte Nils, »att vad hon gjort, kommer mig icke vid. Jag har nog av mitt eget. Mer än nog.»
Vilken förändring som skett med honom, kunde Nils icke förstå. Han visste blott, att han blivit annorlunda mot förr, och att han var nöjdast, när han ensam fick känna, hur detta nya, vilket han ej visste, vad det var, växte inom honom. Men detta nya var icke så nytt, som Nils själv trodde. Det var äldre än han själv och hade funnits, innan han blev född. Det var de många goda människorna, som levat och arbetat inom hans släkt, vilka nu började vinna välde inom honom. De voro icke döda, som folk sade. De levde och verkade nu i sin levande ättlings blod. Det var Tufve Nilsson, hans farfader, vilken varit en ärans man. Det var Tufve Tufvesson, hans fader, vilken varit så godsint, att han aldrig kunnat säga en människa ett ont ord eller slå ett djur. Det var flere ännu, vilka levat så långt borta i tiden, att Nils aldrig hört deras namn. Men av deras blod var han kommen, och i ensamheten skildes nu bort, vad av ondo varit, och det, som förr icke fått verka, kom upp inom honom och blev till nya makter, som omdanade och förnyade. Ingen annans vilja tryckte honom längre ner. Nils begynte ånyo att brås på de goda inom sin släkt, som naturen danat honom och menat.
Men det blev Nils svårt, när han leddes in i den stora salen och stod ansikte mot ansikte med alla dess människor, både dem han kände, och dem han aldrig sett förr. Där stod svärfadern, Ola Persson, med sitt mörka hår och sina klara ögon, och bakom honom grannarna, män och kvinnor. Upprörda och allvarliga betraktade de alla Nils, och vid det stora bordet satt kyrkoherden med den svarta kalotten tryckt ned över sitt vita hår. Allt detta var tungt för Nils att se. Men svårast var det honom, när han fick syn på modern. I fångdräkt stod hon där som han, och hennes ögon brunno emot honom. Då lade Nils sin hand på hennes axel och mumlade mitt inför alla människor:
»Stackars mor.»
Av vad som sedan skedde, förstod Nils icke mycket. Det var alltför olika, mot vad han själv tänkte, och alltför ringa, mot vad han led. Själv blev han förd ut och åter ledd in igen. Män och kvinnor kommo fram och vittnade. De berättade, vad de hade sett, och vad de visste, och hela tiden stod Nils och tänkte:
»Vartill tjänar allt detta? Vilja de icke låta mig dö, så att allt kan få ett slut?»