»Mor kan inte bekänna, det hon aldrig har gjort.»
Då slog domaren på papperen, som lågo vid hans sida, och där skrivarens bläck ännu icke torkat. Han slog hårt, så att papperen rasslade mot varandra.
»Det står här», sade han myndigt.
Men Nils tvivlade ännu och begärde, att vad modern sagt, måtte uppläsas för honom.
Då lästes bekännelsen upp, och under det den lästes, sjönk Nils samman. Hans knän skälvde under honom, så att han måste sätta sig ned, och tunga tårar droppade från hans ögon. Ingen, som såg honom då, tyckte sig hava sett en man, så pinad av sorg.
»Har hon bekänt?» mumlade han. »Att hon ändå har bekänt!»
Hela hans kropp vaggade fram och åter, och det såg ut, som om han glömt sig själv och alla, glömt, var han var, och att främmande ögon betraktade honom.
»Stackars mor», ropade han högt. »Stackars mor! Varför fick jag icke lida för dig?»
Nils hörde icke längre, vad domaren frågade honom, visste icke själv, vad han sade, svarade blott ja till allt och ändrade i moderns bekännelse intet.
Först när han blev ensam i sin cell, märkte han, att modern nu i stället tagit all skulden på sig, att rollerna voro ombytta, och att hon nu skulle få lida för honom. Då led Nils på nytt av ångest, att hela hans lidande under de långa månaderna varit fruktlöst. Men på samma gång kände han sig lättare om hjärtat. Ty nu såg han för första gången klart, att hans eget lidande var honom nog. Och han visste, att människorna, som han lämnat, ej längre behövde döma honom för annat, än vad han verkligen gjort.