Under de rättegångar, som nu följde, ändrade Inga Persdotter i sin bekännelse, och Nils Tufvesson ändrade i sin. Detta skedde flere gånger. Den ena syntes ångra, att hon sagt för mycket, och den andre, att han icke bekänt nog. Så stridde dessa båda, vilka aldrig träffades och aldrig bytte ett ord, om vad som var sant, och vad som icke var. Allt detta, som inbördes stred mot vartannat, togs till protokoll och skrevs upp. På grundvalen därav föll äntligen domen.
Men vad som var verklighet i de hemska detaljerna, och vad som icke var verklighet, det fick ingen veta. Måhända visste de anklagade detta ej längre själva. Så länge hade de ruvat över det gräsliga, som skett, och så hemskt hade cellens ensamhet verkat, att inbillningens och verklighetens trådar omärkligt flätade sig in i varandra. Så likgiltigt blev dem också allt, att de till sist bekände så, som de inbillade sig, att rätten ville hava det.
Därför kom sanningen aldrig fram, och dock visste alla, att den dom, som fälldes, var rättvis. Det var ingen, som önskade, att Inga Persdotter skulle få nåd; bland folket i trakten, där hon bragt nesa och skräck, var hennes dom fälld. De kände ej ett högre lagbud än budet om liv för liv, och de andades alla lättare, när de visste, att ingen nåd för den längesedan dömda fanns. Om Ola Persson berättades det, att han under denna tid varit sådan, som ingen förut sett honom eller trott sig skola få se. Han, vilken alla kände som rättvis och mild, blev mager och böjd av sitt hat, och i omättligt raseri ingav han ansökan om, att det måtte tillåtas honom att vara närvarande, när den hatade kvinnan ändade sitt liv. Han gjorde detta, emedan han erfor lust att själv se henne pinas och hennes blod flyta. Och han kände sig kränkt i sin rättmätiga vrede, när hans ansökan icke kunde beviljas.
Det var blott en, som sörjde Inga Persdotters öde, och denne ende var Nils Tufvesson, hennes son.
»Ingen vet, vad hon har lidit», sade han. »Ingen vet det.»
Nils kunde säga så, emedan han böjt sig under det öde, som han burit från moderlivet, och emedan han aldrig kunde tänka eller se, att han själv hade något att förlåta.
När trumvirveln gick på fängelsegården, och Inga Persdotters dom lästes upp, då gick det dock som en ny känsla genom alla dem, vilka stodo i väntan på, att hennes stund skulle komma.
Inga Persdotter trädde in på gården, och hennes ögon föllo på den låga stupstocken framför henne. Utan att taga sin blick från den plats, där hon skulle lägga ned sitt huvud, och avvisande andras stöd in i det sista, stod hon ensam bland alla dem, vilka ännu tillhörde livet, och hon darrade ej. Ingen kunde se, att hon fruktade för mörkret, som skulle komma, och när hucklet togs från hennes huvud, sågo alla, att hennes hår nu blivit alldeles vitt.
Som hon stod där, var hon en gåta, och gåtan var ej löst därmed, att bödeln tog hennes liv. Så stort var Inga Persdotters brott, och så mäktigt hennes öde, att den mänskliga rättvisans största kraftyttring i jämförelse därmed föreföll ringa och vanmäktig. Den blev till en hädelse mot de okända makter, vilka kasta sina mörka skuggor över allt levande och det, som bortom råder och styr.
Mer än en blygdes över sig själv och vände bort sina ögon.