»Hon är vacker, kvinnan, som du valt dig», sade hon, »och hon kommer att dåra dig.»
Nils stammade och ville draga undan sin arm.
Men modern höll honom fast, och hela hennes gestalt skälvde, fastän hennes stämma ljöd säker.
»Har du rört henne?» sade hon rått. »Svara mig, har du rört henne?»
Nils försökte vika undan för moderns blick och han kände, som om något inom honom domnade och dog. Men inför den blick, som så länge tvungit honom ned under sig, kunde han ej längre hålla sig själv upprätt. Allt vad han hoppats och tänkt ramlade plötsligt under hans fötter, och skammen, som han hoppats undgå, var åter över honom. Nils förstod, att allting måste förbliva, som det var, och han såg, att för honom ingen räddning fanns. Han gav upp hela sitt liv, när han svarade nej, och i samma ögonblick tyckte han, att han aldrig velat något annat.
Inga Persdotter såg, att han talade sanning, och hon släppte hans arm.
»Svär mig», sade hon, »att så länge jag lever, skall du ej komma henne närmare, än du gjort.»
Nils stönade av fruktan och smärta, och hans panna blev våt av svett. Så oförberett kom detta över honom, så meningslöst häftigt, att han tyckte sig som väckt ur sin sömn, när elden satt i väggarna. Han vred sig för att komma loss.
Men Inga Persdotter fortfor:
»Svär mig det vid den levande Guden och vid din syndiga själ. Ty så visst jag lever — eljest går det varken dig eller mig väl.»