På ett ord av Nils sänkte hon rösten för att ej höras in i kammaren, och hon hämtade andan, som om hon sökte efter ord, nog starka för att passa till den ed, hon krävde, och det brott, den innebar.

»Svär det», sade hon, »eljest sätter jag i denna natt eld på gården och hänger mig själv, så att allting får ett slut. Du vet, att jag kan det, och att jag alltid gör, som jag sagt.»

Då svor Nils den ed, hans moder krävde, vid den evige Guden och vid sin fattiga själ. När han gjorde så, böjde sig hans knän under honom i skräck, och han kände det, som om han försvurit sig åt djävulen.

Men Inga Persdotter log åt hans skräck, och när samtalet var slut, öppnade hon lugnt dörren till kammaren och bad den blivande sonhustrun komma ut och dricka kaffe med sin fästman.

Sådant var det första sammanträffandet mellan dessa tre.

I tre dagar stannade Elin på Möllinge gård, och var dag som gick, tyckte hon, att tiden stod stilla, och att hon själv i stum ångest ropade efter hjälp. Men gå bort kunde hon lika litet som låta någon av de andra ana, vad hon led. Trygg kände hon sig först, när hon åter satt i vagnen och var ensam med Nils. Men när Möllinge gård försvunnit bakom backen, där pilarna stodo i rad, sträckande sina blekgröna grenar mot den blåa augustihimmelen, då lovade Elin sig själv, att berodde det på henne, skulle hon aldrig återvända. Förr ville hon skriva avskedsbrev till dem, som kunde leva, och själv dö för sin egen hand.

Men hela tiden tänkte dock Elin på Nils och sade sig själv, att det gjorde henne ont om honom. Så ensam han gått dessa dagar och så förgrämd han sett ut. Han var en god man, det förstod Elin, och han rådde sig icke själv.

III.

När Elin kom hem gick hon i stor ångest till sin far och lät honom veta, att till Möllinge kunde hon icke fara. Hellre ville hon gå ut i bygden som piga, än hon ville stanna där.

Så häftiga ord hade ingen förr hört Elin uttala, och Ola Persson blev därför betänksam. Men han upptog icke desto mindre, vad dottern sagt honom, illa, emedan Elin icke kunde uppgiva något skäl för sitt förändrade beslut. Dock sade han henne, att ingen ville tvinga henne. Med detta besked gick Elin ifrån sin far, och sedan talades ej mera härom, ej heller skrev Elin därom till Nils Tufvesson.