Därmed reste hon sig upp och gick fram emot honom, i det hon räckte honom sin hand. Nils reste sig då även upp och tog hennes hand samt strök henne med den lediga handen över skuldran.

»Jag trodde alltid, att det skulle så gå», sade Ola Persson. »Kvinnor strida gärna med sina egna känslor. Därför har jag tegat och låtit tiden verka.»

Därefter tog Inga Persdotter fram två släta guldringar, som hon haft inknutna i hörnet av sin näsduk, och med dem fäste Nils Tufvesson Elin som sin trolovade brud.

Så var allt fullbordat, som fullbordas skulle, och en torsdag i november stod bröllopet på Kvarnbo gård. Inga Persdotter var själv närvarande, och hon och nämndeman Ola Persson själv stodo på var sin sida närmast brudparet. När vigseln var förbi, reste Inga Persdotter samma afton hem, för att, som hon sade, någon skulle vara hemma och taga emot brudfolket.

Men bröllopet varade i dagarna tre. Ty det var ett hederligt bröllop, hållet i en burgen mans hus, och där fattades ingenting varken av traktering eller gåvor. Elin själv var varken sorgsen eller glad. Men hon var lugn som den, vilken vet, att han vill det rätta och är ense med sig själv.

Men när lördagens afton kom, och hon skulle fara bort från hemmet och visste, att hon aldrig skulle få komma åter och stanna där som förr, då greps hon av beklämning och smög sig ensam upp på sin lilla kammare, som nu i två nätter stått tom. Där var allt i oordning, emedan ingen haft tid att städa där allt sedan torsdagen, då Elin där uppe kläddes till brud. Av myrten som blivit över från krona och krans, lågo några kvistar och vissnade framför spegeln, och på bädden hade Elin glömt sin flickklänning, vilken hon utbytt mot bruddräkten. Elin tog klänningen och skulle vika ihop den för att taga den med, men som hon gjorde detta, blev hennes hjärta så fullt, att tårarna började rinna. Hon satte sig ned på trästolen vid fönstret, och hon grät så stilla och tyst, att även om någon varit inne i rummet, skulle han dock icke kunnat höra ett ljud. Ty hon försökte att bekämpa gråten, och det var sällan Elin grät. Därför kom allting så tyst. Men hela hennes kropp skälvde, som om all den smärta hon så länge burit på och icke förstått, nu äntligen fått luft. Och när hon gråtit ut, såg Elin genom fönstret, hur hösten skakade i äppelträdens kala grenar och rasslade i trädgårdens blommor och gräs, som länge sedan vissnat ner. Då vaknade hon till besinning om, att man kanske sökte bruden, och att hon måste skynda sig ned. Rädd att bli överraskad däruppe i skymningen, som redan börjat falla, tog Elin klänningen under armen och smög sig sakta utför trappan. Där nere sade hon, att hon glömt sin klänning och hämtat den. Och ingen anade, att Elin lämnat hemmet med sorg. Ej heller sade hon det till någon. Gillet fortfor med gamman länge, även sedan de unga tu hade farit.

Men lång var bruden vägen, och mycket blev icke sagt mellan de båda, som åkte. Åter pekade Nils Tufvesson med piskan och sade: »nu är vi hemma». Åter dundrade vagnen mot stenarna under den låga inkörsporten, åter kom Inga Persdotter ut på trappan och välkomnade dem. Och denna gång stängde hon sig icke inne ensam med Nils. Hon lät blott Elin gå före sig in och bytte med sonen ett par ord, som ingen skulle höra.

När Nils och Elin gått till vila i den gamla sängen i vardagsstugan och lampan var släckt, då sade Nils godnatt åt sin hustru, vände sig ifrån henne och somnade tungt. Men Elin låg länge vaken och stirrade med undrande ögon ut i mörkret.

IV.

När Elin Olasdotter for som hustru till Möllinge gård, hade hon hela vägen tänkt på, att hon, vad som än månde hända, städse ville vara tålig och god. Hon bad Gud, att Han skulle hjälpa henne till detta, och hon var viss, att Han bönhört henne. Elin visste, att med tålamod övervinnes mycket ont, och hon hade redlig vilja att göra allt, vad en människa kan.