Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman

by Gustaf af Geijerstam

När hon levat på Möllinge en månad, började hon dock att frukta, att även den redligaste vilja ingenting skulle kunna uträtta. Från morgon till kväll arbetade hon, och aldrig gav hon någon ett ovänligt ord, hur många sådana hon än fick höra. Hon kunde icke klaga på Nils. Han var oftast god emot henne. Men hon kunde dock aldrig komma honom nära eller förstå sig på honom. Var hon ensam med sin man, teg han mest, och när han talade, var det om gården och dess skötsel, om hushållet, samt hur modern plägat ställa allt. Gick han för sig själv, eller satt han tyst inne, kom det städse något grubblande i hans ansikte, och ögonen blevo sorgsna. Men Elin kunde aldrig förstå, vad som sysselsatte honom. Först trodde hon, att Nils hade bekymmer för penningar, och denna tro bibehöll hon, ehuru Nils själv städse försäkrade motsatsen. För att få vara honom till hjälp, slog Elin ett par gånger fram något om detta. Men då svarade mannen henne så hårt och tvärt, att hon genast förstummades.

Elin märkte, att Nils i denna sak ej ville förtro sig till henne, och hon plågades därav, emedan hon icke kunde förstå, varigenom hon förverkat sin mans förtroende. Men van som hon var att skylla allting på sig själv och städse giva andra rätt, blev hon härigenom endast mera undfallande, och snart gick hon ur vägen för sin man, icke blott med ord, utan bokstavligen. Elin inbillade sig, att Nils ej kunnat förlåta henne, att hon en gång velat svika sitt ord. Aldrig skulle hon dock vågat säga sin man detta. Då skulle hon ju med detsamma hava förebrått honom, att han var hård och sagt honom, hur tillbakasatt hon kände sig själv. Icke för allt i världen skulle hon kunnat göra detta.

Men Elin fann snart, att hon icke var ensam om sin man, och hon hyste blott ännu mera medlidande med honom, därför att hon insåg, att så länge hans moder fanns där, skulle hon själv för mannen betyda intet. Det svåraste av allt, tyckte Elin, var, att svärmodern aldrig ville låta de båda makarna vara allena. Däröver grubblade Elin mycket, liksom över allt vad som hände omkring henne, och varav hon intet förstod.

Elin hade aldrig förr hört hårda ord, nu fick hon höra många. Vad hon gjorde, och var hon gick, visste hon, att svärmodern övervakade henne. När Inga Persdotter kom sin sonhustru till mötes, och hennes mun log, då visste Elin, att hon gjort något, som icke var bra. I det hela taget var det mycket, hon gjorde, vilket ej var, som det skulle. Än rörde det kreaturens skötsel, än hushållet. Med skarp, skrällande röst ropade svärmodern ut sina anmärkningar. Stygga ord lade hon till. Och Elin kunde aldrig svara. Ty då vädjade Inga Persdotter till Nils. Han nickade med bortvända ögon och gav modern rätt. Härav blev Elin rädd för allt vad hon företog sig, och hon kom att smyga sig fram i sitt eget hem, som fruktade hon städse att oförvarandes stöta mot något hårt.

Inga Persdotter och Nils hade också under denna tid mycket att säga varandra. Som länkade vid varandra med osynliga kedjor sökte de varandra vid alla tillfällen, Nils därför att han fruktade moderns misstankar, Inga Persdotter därför att misstankarna icke lämnade henne någon ro. De gingo in i stallet, eller träffade varandra i kammaren, där Inga Persdotter tagit sin bostad. Var de kommo, samtalade de viskande, och alltid stängde de dörrarna efter sig. Drivna av sina onda samveten, kunde de icke se något annat än ont hos Elin. Tyst och undfallande gick hon sin väg fram, och de båda, som voro länkade vid varandra, märkte, att hon fruktade dem. De sade varandra, att hon icke arbetade nog, och att den mat, hon gav dem, icke var som den skulle. De funno, att hemgiften icke var, sådan de tänkt sig, och de kallade det bohag, hon medfört, överflödigt och värdelöst samt önskade, att hon i stället givit dem reda penningar. Men i orten skröt Inga Persdotter vitt och brett över, vilket rikt gifte hennes son hade gjort, och vilken duglig människa hustrun var.

När de voro ensamma, var det alltid Inga Persdotter, som talade med Nils om hans hustru, och Nils fann som alltid, att vad hans moder sade var riktigt och gott. Men ehuru sonen hörde på henne och följde henne i allt, växte ändå hennes oro. Under sådana dagar gick Inga Persdotter från hemmet till sin mor, som bodde mitt emot den låga skogen på andra sidan ån. Där stannade hon en dag eller två, och när ingen väntade henne, kom hon plötsligt tillbaka. Då var hon dubbelt sluten, misstänksam och ondsint. Och de dagarna, då hon gick allena med Nils och väntade på svärmoderns återkomst, voro Elins värsta. Tigande gingo Nils och hon om varandra, tysta stego de upp, och tysta gingo de till sängs. Då fruktade Elin för allt vad hon gjorde eller sade, och det föreföll henne städse, som om hon väntade, att något skulle inträffa. Varför hon gick i sådan ängslan, förstod den stackars kvinnan aldrig. Men hon behövde all sin självbehärskning för att icke, när Nils såg det, sätta sig ned och överlämna sig åt samma hejdlösa, tysta gråt, som hon mindes från avskedet med hemmet. Nu fann Elin, att denna gråt haft en orsak, och den blev henne som en varsel om, att hon städse skulle följas av olyckan. Först när svärmodern kommit tillbaka, och hon och sonen åter börjat samråda, viska och draga sig undan henne som förut, blev Elin lugnare. Ty då blev hon mera ensam, och det var, som om hon då mindre behövt tänka på Nils. Därförutom hände ingenting, och blott hon gick ur vägen, gjorde henne ingen något. Att hon fick höra onda ord, räknade Elin icke längre. Ty hon tyckte sig kunna förstå, att Inga Persdotter hade gott om sådana till vem det vara månde. Det var blott den hemliga ångesten, som växte inom henne och stundom blev så stark, att hon tyckte sig icke längre kunna bära sitt eget liv.

En gång, när Inga Persdotter på detta sätt hade begivit sig hemifrån, utan att giva skäl och utan att tala om, att hon gick, hände det, att Elins broder Håkan Olasson oförberett kom för att göra systern ett besök. Han var den ende av syskonen, som ännu var ogift, och han kom i sällskap med en mejerska från trakten, med vilken han ämnade gifta sig. Elin hade alltid hållit mest av denne broder, emedan han var den yngste, och han å sin sida hade kommit, emedan han ville visa systern sin trolovade, innan hon skulle få höra, vad som var i görningen, genom andra.

Först när Elin fick se brodern, blev hon så glad, som om intet ont längre kunnat nå henne. Hon kände sig icke längre ensam eller övergiven. Hennes bror hade besökt henne, och när hon fick någon att tala med, skulle säkert allt bliva bättre. Elin skyndade att göra i ordning en måltid, en god och riklig måltid, sådan som huset kunde bjuda. Nils kom också hem, och emedan modern var borta, och Nils förstod, att han måste visa sig vänlig mot hustrun inför hennes släktingar, talade han vänligt vid Elin och välkomnade svågern på det bästa. Detta gjorde Elin så lycklig, att hon icke tyckte sig hava känt något liknande i hela sitt liv. Hela hennes människa lyste upp, och hon vågade bli pratsam. Hon gick mellan spisen och matbordet som en ung, lycklig husmoder och hustru, och när hon hörde brodern berätta om hemmet, tyckte hon, att alla hennes kära kommo henne närmare och alltid skulle förbliva så.

När måltiden var slutad, och de fyra sutto tysta, som man gärna gör den första stunden, sedan hungern blivit stillad, då tyckte Elin också, att av allt vad som var, och som hon så länge grubblat över, kunde hon dock intet berätta. Vad skulle hon säga? Och hur skulle hon förklara det? Skulle hon tala illa om sin man? Och skulle hon utan orsak göra sina föräldrar bedrövade? Kanske var alltsammans ingenting, och kanske var det hon, som begärde för mycket?

Då öppnades plötsligt dörren, och Inga Persdotter steg in. Ingen hade märkt, att hon kom, och knacka brukade hon icke. Hon stannade ett ögonblick i dörröppningen, och som hon stod där, märkte Elin, att Nils’ ansikte blev ett annat. Inga Persdotter stängde dörren efter sig, och när hon kom, tystnade alla. Sedan hon hälsat och satt sig, gav hon Nils en hastig blick, som hade hon velat fråga honom om något. Så såg hon sig forskande omkring, och man kunde se, att hon ville veta, vad som tilldragit sig, medan hon var borta.