När Nils gick ifrån sin hustru, tog han av gammal vana vägen ned åt stallet. Där stodo hästarna och tuggade hö, och Nils stannade därinne och betraktade dem. Vad hade han där att göra? Varför stod han där? Det var vinter, julen var förbi, och då är lantmannens möda ringa. Nils satte sig på en låg träbänk, som plägade begagnas, när hästarna skulle skos, och ett ögonblick föll det honom in att se efter, om ej någon hästsko satt lös och behövde slås fast bättre. Men han saknade lust att företaga sig något, och därför blev han sittande.
Nils tankar gingo åter till det ämne, som för beständigt satt sig fast i hans hjärna likt ett hjul, vilket utan ändamål snurrar på samma punkt. Han såg Elin nedböjd framför sig, och han tyckte sig ännu kunna känna i sina händer, hur hårt han slog henne. Varför hade han gjort så? Därför att modern hade bett honom. Varför hade han sedan bett hustrun om förlåtelse? Därför att han ej vågade annat. Han hade ingenting menat därmed. Han visste, att tordes han, skulle han vända tillbaka och slå henne igen, därför att ingenting annat skaffade honom lisa i den vånda, på vilken han bar. Nils knöt sina händer och bet ihop tänderna. Aldrig tyckte han, att en människa varit i värre pina än han. Det kunde ej vara svårare i helvetet. Att skammen nu skulle kunna gå ifrån honom, därpå tänkte han ej längre. Det var länge, länge sedan, han hoppats något sådant. Nils tyckte sig hava glömt, att en sådan tid över huvud någonsin funnits till. Han var fördömd, fördömd, född till det onda.
Utan att veta klart, vad han ville eller ämnade göra, spände Nils en häst för kärran, och utan att ens giva sig tid att taga på sig helgdagsrocken, åkte han ut på landsvägen. När han for, märkte han, att Elin stod i fönstret och såg efter honom. Alltid såg hon också på honom, alltid följde honom hennes ögon, var han gick och stod. Nils svor högt och smällde med piskan. Nu skulle hon sitta hemma och gråta och vara rädd, en dag skulle hon förstå allt och anklaga honom. Varför hade hon också kommit upp i allt detta? Hon hade intet ont gjort. Hon kunde ha blivit gift med någon annan. Då hade allt varit gott, och vad som nu skett ogjort.
Varför kunde det ej göras om? tänkte Nils Tufvesson. Varför kan det, som en gång skett, aldrig göras om?
Plötsligt kom Nils att tänka på, om någon kunnat höra hustruns rop efter hjälp. Vid denna tanke blev han stum av förskräckelse. I nästa ögonblick tänkte han: »hon ropade ju aldrig på hjälp. Det är jag, som har glömt. Hon ropade ju aldrig.» Nils ansträngde sitt minne för att komma ihåg detta. Men han kunde ingenting erinra sig redigt. Hans minne var tomt.
Då stannade hästen av sig själv vid vägen, och Nils Tufvesson rycktes upp ur sina tankar. Han höll stilla inför en liten byggnad, som låg tätt invid stora landsvägen. Där bodde en granne till honom, och Nils steg av och gick in, som om han trott, att han där kunnat få svar på sina frågor.
Där inne satt Anders Ohlsson, grannen, och lagade träskor. Hustrun satt i vävstolen, och vävskeden gick slamrande fram och åter. När Nils Tufvesson trädde in, stannade de i sitt arbete, och båda lade märke till, att Nils såg förströdd och underlig ut.
»Du är ute och åker i dag», sade Anders Ohlsson.
»Jag är så», sade Nils, hälsade på båda och satte sig.
»Har du tid med det, du, som är nygift karl?» sade Anders Ohlsson och plirade med ögonen.