»Tror du, jag är rädd för Elin», for Nils upp och blev plötsligt bister. Brännvinet hade stigit honom åt huvudet. Hans kinder voro röda och ögonen fuktiga.
»Jag ska visa dig, att jag inte är rädd för henne. Kom med hem, ska du få se, hur jag gör med henne. Och där ska du få mer.»
Anders Ohlsson hade nog lust att offra dagen på ett litet kalas. Men hustrun satt i vävstolen och hörde honom. Därför svarade han:
»En annan dag, Nils. Inte i dag.»
Då blev Nils mitt under ruset rädd, att han kanske sagt för mycket. Därför stämde han ned tonen och blev ödmjuk och rädd. Skyggt och sakta frågade han:
»Du tror väl inte, att jag gör Elin något ont?»
»Tycker nå’n det», sade Anders Ohlsson, helt förvånad.
Men emedan han också hade druckit, tillade han, vad han eljest aldrig skulle ha sagt:
»Nu när mor din är borta, är det nog ingen, som gör henne något.»
Nils famlade i ruset efter svar, men fann intet. Han tog ett hastigt farväl, raglade ut och kom upp i kärran.