I stället vände hon sig nu till den gamla, ty en misstanke hade vaknat inom henne, att denna hade hört något eller åtminstone anat och förstått.
»Vad tänker I på, mor?» skrek hon i örat på den gamla.
Karna Andersdotter satt, som hon setat, men ögonen hade liksom försvunnit.
»Jag hör ju inte», sade hon enstavigt.
»Det är också bäst för er», sade Inga Persdotter och höll sin knutna hand för moderns ögon.
Den gamla hörde henne icke och såg ej heller. Och därav visste Inga Persdotter, vad hon skulle tro.
Men Nils åkte som en ursinnig landsvägen fram och lät piskan vina över hästens länd. När han kom fram till bron, saktade han dock farten.
»Elin sitter förstås hemma och väntar», mumlade han. »Jag har inte en vrå, där jag kan få vara ensam.»
Nils tänkte på Elins ögon, som skulle se på honom och fråga, och han vred sig vid tanken på, vad modern hade sagt. Han var rädd, att hans onda tankar skulle lysa fram ur hans ögon och ur hans ansikte. Därför lät Nils nu hästen gå i gående, och när han spänt ifrån och fodrat kreaturen, gick han länge i stallet och väntade på, att Elin därinne skulle släcka ljuset. Först när han sett ljuset slockna, gick Nils in och klädde av sig i mörkret för att slippa tala och för att slippa se.