Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman

by Gustaf af Geijerstam

För sin egen del gjorde Elin i Möllinge blott få bekantskaper, och sällan sökte hon någon. En väninna hade hon dock förvärvat, och henne plägade hon besöka, när nöden blev henne för svår.

Väninnan var en gift kvinna, och hennes namn var Kerstin Larsson. Från första stund fingo hon och Elin tycke för varandra, och umgänget blev dem lätt, emedan de voro nära grannar.

De båda väninnorna voro jämnåriga, men varandra lika voro de ej. Kerstin Larsson var mindre till växten, och allting hos henne såg ut att vara runt och glatt. Rund och glad var hennes figur, runt och glatt hennes ansikte som hennes skratt. Hon hade lätt för att tala och lätt för att finna ting i världen att glädja sig åt. Ett naturligt gott hjärta hade hon också, och ingenting fäste henne mera vid väninnan, än att hon tyckte synd om Elin och gladde sig åt att kunna vara henne till hjälp. Allt detta hängde nära samman med, att hon själv var lycklig. Hennes man var handlande, och hans hus, som låg på samma sida om landsvägen som Möllinge gård, var stort och glatt. Det liknade ej bondgårdarna, utan var byggt mera på herrskapsvis. Från vardagsrummet kom man ut på en öppen veranda, kring vilken vildvinet klängde upp, och nedanför verandan fanns en välskött trädgård, med fruktträd och bärbuskar och vackra bersåer. Larsson själv var en man med ett öppet, gott ansikte, ett prydligt helskägg och ett par ögon, som gärna logo. Munnen log också, och hans skratt var smittsamt friskt. En smula halt var mannen, men det syntes knappast, när han gick, och hans hustru hade aldrig skäl att beklaga sig över detta lilla lyte. Ty frisk och glad var han som hon, och man kunde se på de båda makarna, att dem emellan var allt, som det bör vara mellan människor, vilka funnit varandra i kärlek.

Emellan möblerna i rummet sprang redan en liten vacker flicka, som alltid var fin och ren, men som modern ändå aldrig fann snygg nog, när det kom främmande. Lilla Greta lekte med far och mor, och föräldrarna plägade giva varandra varjehanda kraftiga ömhetsbevis, när de nojsade med flickan. Ty hon erinrade dem om deras kärleks bästa tid, och när de sågo henne, kände de sig unga och kärleksstarka.

För Elin blev det en lättnad att vila ut i detta hem, där ingen mörk skugga störde trevnaden, och hon sade ofta, att hade hon icke haft Larssons att gå till, skulle hon aldrig ha hållit ut. Hon blev också vän med mannen liksom med hustrun, och hon förtrodde sig till dessa sina vänner, emedan hon hos dem fann trygghet och vila, och emedan hon ej kunde annat. För dem berättade hon allt, vad hon kunde berätta, och Kerstin Larsson var henne en god väninna, ty när Elin själv hade svårt för att tala, hjälpte henne den andra. Hon gjorde detta, icke av nyfikenhet för att få veta något, utan emedan hon själv kände sig lycklig och förnöjd, och emedan hon icke kunde tåla att se andra lida. Allt hos denna kvinna var nämligen icke så runt och glatt, som det vid första ögonkastet kunde se ut. Hennes förstånd var klarare än de flesta mäns, och hennes intryck av människor voro levande och outplånliga. Från första stunden hon fick veta, att Nils Tufvesson skulle gifta sig, hade hon förstått, att den, som kom i det huset, skulle bliva olycklig som ingen. Ty Kerstin Larsson tänkte gärna över andra människors öden, och det var hennes lust att förstå, hur världen gick sin gång. Inga Persdotter avskydde hon av instinkt och av hela sitt hjärta, utan att denna dock gjort henne själv något egentligt ont, men på samma gång lockade henne den sällsamma kvinnan som något av det underligaste hon någonsin sett. På de rykten, vilka gingo om förhållandena på Möllinge, trodde Kerstin Larsson fullt och fast. »Man skall vara blind för att ej inse det», sade hon, »man behöver ju blott kunna stava och lägga ihop. Och ser man Inga Persdotter bara en gång i ögonen, måste man väl veta, att hon är i stånd till allting. Jag ville aldrig vara ensam med henne i mörkret för aldrig det.» Detta var Kerstin Larssons mening, och om hon icke uttalade den inför andra, kom detta sig därav, att hennes man förbjudit henne det och sagt, att med sådant, som man ej vet, skall man ej bry sig.

Men så träffade Kerstin Larsson Elin och såg genast, hur god hon var, hur mild och stilla och fin. Som om de känt varandra i åratal, tyckte hon, att Elins hela väsen låg öppet för henne. Då förstod Kerstin också, att just en sådan kvinna som Elin var liksom skapad att förtryckas och pinas ihjäl av en sådan djävul, som Inga Persdotter var. Kerstins hjärta blev så fullt av ömhet och ömkan på samma gång, att hon nästan ville falla i gråt, så fort hon såg Elin. Mer än en gång under de första dagarna av deras bekantskap, kommo tårarna i hennes ögon, så att hon rent av måste vända sig bort. Och Kerstin lovade sig själv, att allt vad en människa kunde göra för att hjälpa en annan, det ville hon också göra för denna stackars unga kvinna, som kommit in i ett sådant ormbo och icke ens syntes veta, vad hon gick till mötes, mer än ett barn. Och i denna punkt höll Kerstin Larsson ärligt ord.

Det hände en gång, att Larsson skulle fara bort, och innan han gick, kysste han först barnet och sedan sin hustru. Då vände sig Elin bort och brast i gråt. Men när väninnan frågade henne, ville hon ingenting svara.

»Jag gråter, därför att jag icke får vara lycklig som du», sade hon blott.

Mera yppade hon icke. Ty allt annat kunde Elin berätta för sin vän. Men detta yttersta, som var hennes värsta oro och för henne som kvinna den svåraste smälek — att hennes man försmådde henne — det kunde hon icke berätta. Denna hemlighet gömde hon och berättade den under långa månader icke. Ja, hon tyckte, att hon förr skulle velat dö än att yppa sin skam. Ej heller kunde Kerstin eller någon annan gissa sig till eller misstänka sådant.

När därför Elin klagade, att hon ej var lycklig med sin man, sökte Kerstin ingen annan orsak bakom hennes tal, än den som låg i orden och fann i dem orsak nog att gråta. Väl visste hon, vad hon tänkte om förhållandet mellan Inga Persdotter och dennas son. Men aldrig föll det Kerstin in, att detta skulle kunna vara annat än dött och borta, nu då en hustru kommit i huset. Det var styggt nog, med det som var. Men när Elin kom till henne och full av skräck berättade om, hur mannen och svärmodern utan orsak hade misshandlat henne, då kallade väninnan in sin man, och båda uppmanade henne då att skriva och berätta allt för sina föräldrar och påkalla deras hjälp. Då skrev Elin till sina föräldrar detta brev.