»Jag talar till dig, Nils, och till ingen annan», sade då Ola Persson.
Då svarade Nils, att timret låg där för att användas till en stuga, vilken han tänkte bygga, för att hans moder skulle bo där och kvinnorna ej längre behöva vara varandra till hinder.
Då tego alla en stund, och till sist tog Ola Persson åter ordet:
»Jag ser hur det är här», sade han. »Du vill ställa det, som om Inga vore borta, men ändå behålla henne hos dig. Men så är icke min mening. Bor hon här på gården, blir förhållandet lika fullt detsamma, som det är, och vi veta alla, att det hittills ej varit gott. Nu vill du, att jag skall hjälpa dig med penningar, emedan du har skuld och ej kan hjälpa dig själv. Sådant skulle du ha sagt mig före giftermålet, så hade kanske mycket varit annorlunda, än vad det nu är. Men nu har detta skett, och jag vill ändå hjälpa dig, med allt vad jag kan. Men då skall du sälja din gård och flytta ned åt min trakt. Och Inga Persdotter stannar här och lämnar dig ensam med din hustru.»
Därpå beskrev Ola Persson en gård, som stod att köpa, samt sade villkoren för köpet.
»Vill du icke detta, Nils», slöt han, »har du ingenting att vänta av mig.»
Om detta talades nu länge, utan att någon av de andra, varken Nils Tufvesson eller hans moder, ville säga rent ut, vad de önskade eller tänkte. Nils försökte dock till sist beveka svärfadern att göra villkoren mildare.
Men Ola Persson såg förbi honom åt det håll, där Inga Persdotter satt, och sade:
»Bestäm dig nu, hur du vill. Eljest vet jag, både var jag skall söka roten och upphovet, och vad jag tänker göra.»
Hela tiden hade Nils Tufvesson setat inbunden och tyst, och han förstod, att nu hade han ingen hjälp att vänta från modern. Ty så länge Ola Persson var på Möllinge, ville hon, att det skulle se ut, som om sonen handlade ensam i egen sak. Därför kunde Nils heller ej uthärda längre, utan som om han tänkt på annat och ej visste, varom fråga var, reste han sig upp och gick tigande ut. Dörren stängde han hårt efter sig, när han gick.