Bengt Tufvesson, som skulle vara skiljedomare, hade hittills ingenting yttrat. Men när Nils gick ut, var hans ansikte så förtvivlat, att Bengt Tufvesson blev orolig, och om en stund reste han sig upp och gick efter brorsonen. Ty han fruktade, att Nils i ensamheten kunde tillfoga sig själv något ont.
Nils stod upprätt ute i foderlogen, och hans ögon voro fulla av tårar. Han visste, att han kunde icke göra, vad svärfadern hade begärt, och han såg intet slut på det elände, som skulle komma. Han stod därute och grät över sig själv och över sitt eget liv, och så fann honom farbrodern.
Bengt Tufvesson teg en stund. Så frågade han Nils, varför Elin och Inga Persdotter kommit i sådan tvist.
Det lät i Nils öron, som om farbrodern velat utforska honom och kanske visste mer, än han ville säga, och därför svarade han buttert:
»Mor har icke all skuld, ty Elin är också konstig. Hon har gått omkring och sagt, att hon vill skiljas från mig.»
»Jaså», sade Bengt Tufvesson, »det var ledsamt med detta giftet.»
Då knöt Nils sina händer, och mellan sammanbitna tänder bröt han ut:
»Det hade varit bättre, att det aldrig skett.»
Men som om han fruktat, att han sagt för mycket, tillade han:
»Aldrig flyttar jag dit ned. Aldrig.»