Han vände sig ifrån henne och gick långsamt vidare. Inga Persdotter följde honom, och hon talade med livliga rörelser och viskande röst.
»Du är rädd», fortfor hon, »rädd för en kvinna, som inte ens vågar slå igen. Därför är det bäst, att du kommer bort, och jag får väl hjälpa dig med det, som med allting annat. Du säljer gården, som Persson vill, så hjälper han dig både att få betalt och att få en köpare. Men sedan köper du biljett till Amerika, reser din väg och lämnar mig här. Jaja, det blir väl inte annat.»
Nils Tufvesson hörde knappast på moderns ord. Han gick i sina egna tankar, och de sade honom, att bort från detta skulle han aldrig komma. För sig själv upprepade han det sista modern sagt: »jaja, det blir väl inte annat». Men han visste ej, vad Inga menat därmed, och medan han tänkte däröver, dök ett minne upp inom honom, att modern en gång sagt något om, att de kunde röja Elin ur vägen. När hon sagt detta, och vad han då själv hade svarat, kunde Nils ej längre erinra sig. Det föreföll honom blott, som om en lång tid förflutit sedan dess, och att om det skett och vore över, skulle han få frid.
»Vad har du sagt, mor?» frågade han plötsligt. »Jag vet det inte.»
Inga Persdotter höll honom stilla och ruskade i hans arm, som för att få honom vaken.
»Har du inte hört, vad jag sagt dig?»
»Nej.»
Då slog Inga Persdotter plötsligt om, och som om hon kunnat läsa sonens tankar tvärs igenom hans tystnad och förstod, att de nu följde hennes som aldrig förr, vände hon tillbaka i sina egna tankespår och ljög djärvt:
»Jag har sagt, att hon måste dö. Dö, så visst som jag lever. Det har jag talat om hela tiden, medan du gått här och ingenting hört. Jag teg i går, medan alla andra talade. Men då såg jag henne dö under mina händer, och jag visste, att jag, som ingenting sagt, var starkare än ni alla, som talat. Så visst jag går här, vet jag nu också, att det en gång sker.»
Hon släppte taget om Nils arm. Båda gingo tysta vidare. Men under tystnaden talade den enes själ ohörbara ord till den andres och talade så starkt, att Nils trodde allt vad modern sagt. Han trodde, att de ord, han nu hörde, träffat hans själ, redan när han gick i sina egna tankar och icke lade märke till moderns ord.