Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman

by Gustaf af Geijerstam

Så fullbordades småningom dag för dag Inga Persdotters verk och för var dag, som gick, blev Nils sorgsnare och mera bunden.

VIII.

Vore det nu så, att människornas tankar och handlingar bestämmas enbart av, vad de verkligen veta och med sina egna ögon se, då skulle Elin under de dagar, som följde, icke hava funnit skäl till oro. Visserligen gick Nils ofta bort liksom förr, och Elin kunde förstå, att han besökte modern. Men dessförutom hände ingenting. Nils var snarare mindre ovänlig emot henne, än vad förr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig icke på Möllinge gård. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gång och blevo längre och ljusare. Det led mot slutet på februari, och med vart dygn, som förgick, ryckte våren närmare.

Dock levde Elin i en ångest, som med varje timme blev starkare. Just detta, att intet skedde, ökades hennes inre oro. Och det såg ut, som om nu denna själsångest, i vilken hon levde, skärpt hennes sinnen och lärt henne, vad ingen sagt eller kunde säga. Oupphörligt hörde hon som en främmande röst, vilken talade inom henne själv, och som aldrig lämnade henne ro. »Gå bort», sade rösten. »Gå bort ifrån allt detta. Eljest sker dig en olycka. Gå bort, om också människor klandra dig och säga allt ont om dig. Vänta icke till i morgon, utan gå den dag som i dag är.» När hon lagt sig, och det blev mörkt omkring henne, ökades hennes rädsla. Det tisslade och tasslade i varje vrå, det var, som om väggarna fått tungor, och allt det onda, som de ensamma förnummit, blivit levande och talade till hennes själ, medan hela världen omkring henne sov. Detta hände först, när Nils var borta, och Elin låg ensam i bädden och väntade att få höra honom komma och famla efter nyckeln, som låg gömd nederst under det sista trappstegets nötta stenplatta. Men slutligen gick det så långt, att Elin hörde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, även när Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. Då kunde hon resa sig upp ur mörkret, fullt vaken, och med vitt uppspärrade ögon se sig omkring, som om hon trott, att någon främmande smugit sig in, och att Nils och hon ej längre voro allena.

De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade över deras bädd. Den skyldige hörde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt för den sovandes skulder.

Elin blev tärd under denna tid, och hennes förr så friska kinder blevo bleka. Inga Persdotter gladdes däråt, och hon sade, till vem som ville höra det: »Är det en hustru för en man som min son?» Och vid ett besök hos Bengt Tufvesson, svågern, yttrade hon detsamma och tillade: »Nils är ledsen vid detta gifte. Och kan någon undra på det? Så länge ha de nu varit gifta, och inga barn blir det.» Inga Persdotter tänkte framåt, när hon talade så, och ville hindra blivande misstankar att komma på rätt spår. Men Elin märkte själv, att hennes fägring avtog, och hon kände sig gammal, som den gör, vilken tidigt lidit över sina krafter.

»Jag vill gå till mina föräldrar», tänkte hon. Och hon tyckte därvid, att rösten inom henne gillade hennes beslut. »Jag vill gå till mina föräldrar och säga dem allt.»

Emellertid förgingo flere dagar, under vilka Elin förtärdes av tungsint grubbel, utan att kunna fatta något beslut. Då hände det en dag, att Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han ämnade stanna borta till nästa dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin, att nu skulle hon gå.

Icke ens för Kerstin Larsson hade Elin berättat om sitt beslut, men när mannen gått, och hon hunnit kläda sig, gick hon till väninnan och fann henne ensam hemma. För Kerstin berättade hon då om sin avsikt och bad henne hjälpa med att fodra kreaturen och giva hönsen mat, till dess att hon kom tillbaka, så att ingen skulle lida av att hon gått bort. Väninnan trodde, att något nytt hade hänt och bad Elin under tårar, att hon skulle förtro sig till henne och berätta allt. Men Elin skakade blott på huvudet och sade, att hon måste gå, samt att detta kommit över henne som en ingivelse. Då tog väninnan avsked av henne och lät henne gå. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade på sina fötter den långa vägen till sina föräldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och åkt. Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utstött och böjd av skam, tyckte hon, att hon skulle komma gående till fots. Vandringen blev henne nästan till en botövning, vilken hon sökte, emedan den var henne så tung. Och medan hon gick vägen fram, tänkte hon på, att hur allting var, och hur svårt hon än haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i detta, och det var, att hon höll av Nils, dubbelt därför att han var tungsint och olycklig och gick och sörjde över sitt liv, han som hon. Hon tyckte, att de båda skulle kunna hjälpa varandra till lycka, om ingen hindrade dem. Hon grät bittra tårar, därför att detta aldrig skulle kunna ske. Så förvirrat var ju allt, att hon icke ens förmått strida om sin mans kärlek och försöka vinna honom. Ty ingenting hade hon vetat, ingenting visste hon ännu, allt vad hon gjorde blev blott att treva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Hon sörjde för Nils skull. Vad hon nu gjorde skulle riva sönder all möjlighet att nå fram till något bättre. Det visste Elin. Men det fick icke hjälpa. Rösten inom henne drev henne fram, och hon kunde ej vända tillbaka.

I sådana tankar gick Elin Olasdotter den långa vägen till sina föräldrars hem. Hon kom förbi den stora bokskogen, där de rödbruna bladen lågo och multnade kring de mäktiga, gråvita stammarna, så långt ögat kunde nå. Hon kom in på stigen, som ledde genom hagen, och såg tegeltaket med den vitmålade listen och gavelfönstret, från vilka hon själv så många gånger låtit sina flicktankar flyga ut över världen, som hon aldrig hade sett. Fullt och överfullt blev hennes hjärta. Men hennes fötter förde henne mekaniskt vidare, och utmattad av själsstrider trodde Elin, att blott hon kom hem och åter satt bland de sina, skulle hon ha vunnit över det värsta, och de skulle nog hjälpa henne. Men när hon kom in i det gamla hemmet, såg hon, att ingen hade väntat henne. Då sjönk den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en dröm, förstod Elin, att när nöden på allvar kommer, då hjälper ingen. Så grymt livet är, när man förstår det! Så grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vänligt emot henne, och modern sprang, när hon hörde rösten, ut ur köket, röd och varm och med håret hängande fram under sjaletten. Alla gingo omkring henne och talade vänliga ord. Mat kom fram på bordet, och föräldrarna frågade Elin, om hon icke var hungrig och trött, varför hon ej skrivit, att hon skulle komma. Allt var så hemlikt och vant, och dock var allt så olika, mot vad Elin hade tänkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit henne att komma, var något hemlighetsfullt och stort. Det låg långt över, vad hon någonsin erfarit eller upplevat. Framför allt låg det långt över, vad som nu skedde. Vad ville det säga att vara hungrig och trött, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde någon nu tala till henne om trötthet och mat? Elins dröm om att något stort skulle ske, att undret skulle komma och frälsa henne, krympte under några korta ögonblick ihop och blev på en gång så liten och så omöjlig, att hon ryste.