Tyngd av denna förnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin, hörde föräldrarnas röster och såg deras ansikten. Varför hade allt plötsligt blivit så förändrat? Varför var det hela med ens så omöjligt? Vad var det för en vanmakt, som smög sig över henne och tyngde hennes själ? Det föreföll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dött och tomt. Och ur stånd att säga eller göra något annat, lutade hon i förtvivlan sitt dödströtta huvud mot bordet och snyftade högt.
Föräldrarna sutto tysta bredvid henne, och de å sin sida ledo av, att dottern hade det så svårt, och att de icke visste, vad de skulle göra för att hjälpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med denna ordlösa förtvivlan, väntade de, till dess att Elin gråtit ut, och när hon gjort så, bådo de henne säga dem allt.
Då började Elin att tala.
»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon sagt mig något ont», sade hon. »Och nu hör jag intet annat än ont från morgon till kväll. Det är synd om Nils, och det är synd om mig. Hon gör oss bägge olyckliga, och det blir aldrig väl, förrän jag kommer därifrån.»
Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de bådo dottern förklara, vad det var, som tryckte henne, och de började fråga henne om detaljer. Men på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det var inte det, och det var inte det.»
Och som hon sade detta, kände Elin, att nu måste hon säga det yttersta. Gjorde hon det, skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som hon önskat. Men maktlösheten var över henne. Hon kände i ångest, att denna sin yttersta nöd och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot faderns ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrämda uttryck, som kommer hos ett sårat djur, när krafterna svika, och hundarna stängt vägen till flykt. Seg och outrotlig behärskade blygsamhetskänslan trots allt hennes plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när hon märkte, att hon icke kunde bliva herre däröver, hur mycket hon än ville, då höjde hon sina armar mot föräldrarna och nästan skrek:
»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna, där jag är? Sedan må det komma vad som vill.»
Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade så högt, att var man måste höra den som hon och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken genom Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga vidare, utan låta dottern bliva kvar, då hon nu kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa ögonblick tyckte han, att då borde Elin också säga honom varför. Utan stort skäl lämnar ingen hustru sin man. Därav följer endast olycka och skam.
Därför frågade han henne, om hon icke kunde vänta ännu någon tid och se, om det icke blev bättre. Elin var så utmattad, att hon på detta endast tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra hade rätt och hon orätt. Rösten inom henne talade ej heller längre, och det kom henne för, som var allt, vad nu beslöts, det enda riktiga och rätta.
Men så mycket lovade fadern henne, att blev det icke bättre under våren, då ville han skaffa henne skilsmässa, och hon skulle bli fri.