Men när aftonen kom, blev Elin orolig på nytt. Hon förstod icke längre, varför hon kommit till föräldrarnas hus, och utan att kunna säga varför försäkrade hon, att hon genast borde gå hem. Föräldrarna försökte övertala henne, sade henne, hur lång och mörk vägen var. Men Elin hörde icke på dem. Hon upprepade blott envist, att hon måste gå. Och så bestämd var hon i sitt uppträdande, att Ola Persson även måste avstå ifrån att taga en häst ur stallet och låta drängen skjutsa för dottern.
I mörkningen vandrade Elin den långa vägen tillbaka igen, och hennes själ var så tom och så pinad, att hon nu varken tänkte eller grät. Hon bara gick och gick, som om vägen bränt henne. Föräldrarna hade hon låtit tro, att hon över natten skulle vila hos bekanta, som bodde nära vägen. Detta hade hon sagt, för att äntligen slippa lös och bli ensam. Men hon hade aldrig på allvar ämnat göra, som hon sade, och när hon blev trött, och midnatten var nära, vek hon av från vägen och satte sig i en lada, som låg ute på ett gärde. Där trevade hon sig till en tapp hö att vila på.
Så satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och den första strimman av dager lyste fram genom mörkret. Då först vaknade Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon ägde inga tårar längre. Frusen och uthungrad satt hon där och stirrade ut mot den kalla dagern, och i stället för att gråta som förr, kved hon och jämrade sig, som om hon varit sjuk.
Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit henne gå. Hon fattade ej, varför hon över huvud icke själv hade stannat.
Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tänka mera, reste hon sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt. Som i en dröm erinrade hon sig, att hon för mycket länge sedan hade åkt samma väg, och att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte sig kunna känna igen varje gård och varje träd. Långt ut på slätten stod en rad av låga pilar. Deras grenar stretade mot den grå himmelen, som växte de med rötterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu så underligt långsamt att komma vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för minut liksom skarpare och mera tydligt.
Men närmare och närmare kom Elin sitt mål, och hon tyckte sig ännu kunna se Nils peka med piskan och höra honom säga: »Nu är vi hemma.» Hon var glad att så var, och hon ryggade icke ens, när hon såg gården, från vilken hon flytt, komma allt närmare. Nu gick solen upp, och den sken på halmtaket över stallet.
Men när hon kom i inkörsporten, stannade Elin och höll andan. Hon hörde röster på gården, som samtalade ivrigt, och hon förstod, att Nils hade kommit hem. Men hon var så trött, att ingenting längre kunde skrämma henne. Lugnt gick hon vidare.
Vid trappan stodo Inga Persdotter och Nils, och Elin tyckte, att de gåvo varandra blickar, som om de undrat, ifall hon lyssnat på deras ord och hört, vad de sade.
»Var kommer du ifrån?» sade Inga Persdotter.
»Jag kommer från far och mor», sade Elin, och hon undrade i samma ögonblick, var hon fick stämma ifrån.