Men hon var för utmattad för att grubbla, för trött för att kunna tänka någonting. Hon såg bara med undran på de båda andra och förvånade sig, att de ingenting svarade. Utan att säga mera, gick hon in, och överväldigad av sömnen, lade hon sig på sin bädd.

Om Elin stannat vid dörren och lyssnat, skulle hon aldrig behövt grubbla mer. Ty då skulle hon ha vetat. Så förbittrad var Inga Persdotter, och en sådan skräck rasade i hennes själ, när hon hörde, att sonhustrun, utan att omtala det för någon, besökt sin far och talat vid honom, att hon glömde all försiktighet och i ren skrämsel ropade högt, vad hon eljest knappt vågade viska. Nils darrade av fruktan som hon, och han bad blott modern gå hem till sitt och lämna honom ensam.

Ruvande över det skedda gick Inga Persdotter därifrån, och Nils gick ensam in för att tala vid Elin. Men när han kom in i vardagsstugan, sov hustrun påklädd i makarnas gemensamma bädd. Nils stod länge och såg på Elin, som han icke vågade väcka.

IX.

När Elin långt fram på eftermiddagen vaknade, var hon ensam. Nils hade gått bort. Och i rummet hördes blott det gamla urets enformiga tick-tack.

Ljudet kom från ett gammalt klockfodral, som stod mitt emot den breda sängen på ena sidan om det fönster, vilket vette åt gården. Det var målat med många gammaldags snirklar och sirater, röda och gröna rosor, och mitt på det fyrkantiga fältet längs ner brann ett rött hjärta, vilket lyste som eld. Överst uppe under urtavlan kunde man ännu läsa årtalet 1769, men årtalet, liksom allt det målade, var urblekt och nött, och när verket gick, knäppte det långsamt och osäkert. Det lät, som om någon haltat. Av visarna var den längsta krökt, så att den alltid pekade fel, och siffrorna på urtavlan voro de gamla, arabiska. På den tiden, när de goda människorna byggde Möllinge gård och förkovrade dess jämte sitt eget välstånd, när socknens män och kvinnor där stämde möte vid bröllop, begravningar eller dop, då hade klockan varit väl hållen. I taktfasta säkra knäppar hade den mätt tiden för de släkten, vilka kommit och gått. Nu var det gamla urverkets tid förbi, och när klockan nu skulle slå, voro slagen icke att lita på. Den gamla klockan kunde slå tre, när hon menade åtta, och åtta, när hon menade tolv. Ty verket hade kommit i oordning, och ingen tänkte längre på att sätta det i stånd.

Elin hade ofta legat och hört på det gamla urets knäppar. Denna gång tvingade de henne att lyssna, så att sömnen svek henne, och hon kunde icke bringa reda i sina tankar. Var var Nils? Och var var hon, den andra? »Har jag icke mött dem, när jag kom hem?» tänkte Elin. »Eller har jag endast drömt så?» Hennes tankar ville icke komma i ordning, och som om hon drömt och plågats av maran, kände Elin trycket över sitt bröst, att något hade hänt, som skulle göra henne sorg, när tankarna hunnit vakna.

Då hörde hon någon gå ute i förstugan, och utan att ännu minnas något klart, reste hon sig till hälften upp och såg mot dörren. Först lät det, som skulle stegen tystna bort och försvinna. Så rörde sig låset åter, dörren öppnades, och Kerstin Larsson trädde in. Då satte sig Elin upp och var fullt vaken.

»Jag såg, att dörren stod öppen, och därför ville jag gå in och se, vem som var här», sade väninnan. »Att du redan är hemma!»

»Ja», sade Elin. »Det gick fortare, än jag tänkte.»