Men mot hennes förra lidande syntes henne upptäckten av denna styggelse dock vara ett mindre ont. Ty så underligt är människohjärtat, att den värsta visshet synes oss bättre, än att ingenting veta, och intet frukta vi människor så, som att treva omkring i vårt eget liv och endast finna mörker. Vissheten torkar inom oss tårekällan, som ingen mening har, och ger oss lust att kämpa intill döden.
X.
Långt bort från vägen, mitt ute på slätten, ligger ett ensamt hus. Där brinner långt in i sena nätterna ljus, och framför fönstren hänga gråa förhängen, så att ingen kan se, vad som förehaves därinne.
Där bor den gamla Spå-Maren, som kan mera än rätt fram, och som många besöka, när varken präst eller doktor kan ge ett råd. Vad hon varit förr, och när hon flyttat dit, det vet numera ingen. Hon är endast Spå-Maren, och ingen vill, att det skall bli känt, när han går dit. Det är blott, när flickorna komma och fråga henne till råds i kärlek, som alla få veta det.
På vägen dit går en dag i mars en kvinna. Hon går lutad och ser sig omkring. Hucklet har hon dragit ned för ansiktet, som fruktade hon att bli sedd, och när hon hör ett ljud från landsvägen av någon vagn, som åker förbi, hukar hon sig ned i det stora diket. Det är Inga Persdotter, som nu är på väg till Spå-Maren, och medan hon går där ensam, talar hon högt till sig själv.
»Jag vill bara fråga Maren om det är farligt», säger hon. »Och jag skall inte säga henne något, så att hon förstår, vad det är. Jag skall tala så listigt, att hon ingenting kan ha att säga, om det värsta skulle hända, och jag skall lova henne pengar, om hon ställer för mig, så att allt går bra.»
Hon kommer in till Maren, och hon ser, att det är en man därinne. Hans namn är Håkan Nilsson, och Inga Persdotter känner honom. Han sitter där länge och talar om ett stort dike, som skall grävas. Och hela tiden undrar Inga Persdotter, varför han talar om detta, då hans ärende säkert längesedan är uträttat, och han därför lika gärna kunde gå. Men hon tvingar sig dock att höra honom med tålamod, och hon talar själv om diket, som icke angår henne.
Äntligen går han, och Inga Persdotter blir ensam med Maren.
Maren öppnar dörren till kammaren och beder sitt främmande stiga in. Inga Persdotter gör så, och när hon satt sig, ser hon sig om. Hon har ej varit härinne på länge, och hon undrar över, att ingenting nytt är att se.
Då frågar Maren henne, vad hon vill, och Inga Persdotter tiger först, men frågar sedan, vad Håkan Nilsson velat, efter han stannat så länge.