»Det kan jag nog säga», säger Maren. »Han är sjuk av tungsinne, och det vill han, att jag ska hjälpa honom kvitt för.»
»Kan I bota sådant?» säger Inga Persdotter.
»Jag har gjort det förr», säger Maren, och hennes två gråa ögon blänka till.
»Det är lika illa med mig», säger Inga Persdotter och suckar. »Jag skulle bli det kvitt, om allt kunde bli, som det var före giftermålet hemma hos sonen min, Nils.»
Då tiger Maren en stund, och hennes små gråa ögon borra sig in i den andras.
»Det är nog svårt det», säger hon till sist. »Så länge Elin finns där, kan väl inte allt vara, som det förr var.»
Inga Persdotters ansikte får färg, och hon nickar ivrigt.
Vad de två sedan tala om, skulle ingen kunnat höra, även om en tredje funnits dold i rummet och lyssnat. Så lågt viska de med varandra, och så förbehållsamt falla orden.
Men när Inga Persdotter går därifrån, är det redan mörkt, och hon påskyndar sina steg, emedan hon ingenting fruktar såsom mörkret. När hon kommer fram till den låga tallskogen, börjar hon springa. Omkring henne vrida tallarna sina krokiga grenar, så att de bliva till armar, vilka sträcka sig fram, som ville de fånga den flyende. Stubbarna i skogen bliva till ansikten, vilka få liv och grina emot henne, som ville de bitas. Ett par kråkor, som skrämts upp ur sin sömn, lyfta och susa bort på svarta vingar, vilka förstoras i skymningen, och borta från kärret ljuder en ensam vipas skri som från en människa i nöd.
Inga Persdotter tror icke på Gud. Men hon tror på djävulen. Hon är besatt av det brott, som fångat hennes tankar. Hon vet icke längre, varför hon vill begå det, eller hur det skall ske. Hon vet blott, att brottet jagar, hetsar, pinar och tvingar henne framåt. Det har växt till ett med hennes själ. Och hon kan ej leva, om hon ej får begrava sina fingrar i den strupe, vilken som i en spöksyn andas inför hennes ögon. Hon kröker sina fingrar, som om stunden redan vore kommen. Och medan skräcken för det, som rasar inom henne själv, förvandlar allt, vad hon ser omkring sig, till osynliga blodtörstiga fiender, vilka trakta efter hennes eget liv, springer hon med fladdrande kjolar och flåsande bröst, och hon stannar icke, förrän hon slängt moderns dörr på vid gavel och räddat sig in dit, där en lampa brinner.