Då först vet hon, att Maren ingenting lovat och ingenting sagt. Och ensam med sitt brott går hon kvidande fram och åter på golvet och tror, att hon är sjuk.
Men ute blänka stjärnorna, och skogsranden står stilla och mörk mot den djupblå himmelen. Ingen mer än den, som är olycklig och besatt av mordanden, kan där tänka på annat än den tidiga våraftonens stilla, skymmande frid.
XI.
Med Elin försiggick under dessa dagar en stor förändring. Nu mera tänkte hon på, hur hon skulle kunna vinna sin mans kärlek, och hon hoppades ibland, att hon skulle lyckas. Detta kom därav, att hon nu fått klarhet och visste, varest hon skulle söka det onda, vilket tyngde på hennes liv.
För Elin, som aldrig dömde någon, var det blott helt naturligt, att hon ej kunde tillräkna Nils detta som en svår skuld. För henne blev han endast ett olyckligt offer, han lika väl som hon själv. Det var onda öden, som skilde dem åt, och Elin anklagade icke sin man ens i sina tankar. En vilja, som var ond och starkare än hans, drev honom till allt, vad han gjort, och ännu gjorde. Elin växte under allt detta. Ord, för allt vad hon tänkte, fann hon aldrig, och aldrig anade hon, att hon växte högre än människor eljest göra. Utan att veta det, nådde hon den höjd, därifrån förlåtelsen synes vara allt, och vad människor eljest kunna döma och tänka, intet. Det största och ljusaste Elin nu kunde drömma sig var, att hon en dag skulle få säga Nils, att hon visste allting, och att hon förlät honom.
»När jag sagt detta», tänkte Elin, »då skall Nils falla ned framför mig och gråta. Eller kanske han ingenting säger eller gör alls. Nej», tänkte hon vidare, »han vill icke låta mig se in i all sin skam. Han är ordkarg och skygg, han som jag. Kanske han reser sig upp och går och ingenting vill säga mig. Jaja», drömde hon vidare i sina tankar. »Så måste det vara.» Och hon visste med sig själv, att hon skulle äga kraft att tiga och ingenting låtsa se. Blott tiga och vänta ville hon, till dess att aftonen kom, och det blev mörkt, så att Nils ej behövde blygas för att möta hennes blick. Då skulle han bliva mot henne som andra män mot sina kvinnor, han skulle smeka henne utan ord och göra henne till sin hustru.
Hur kunna icke människor drömma! Hur djupt sitter icke behovet att leva och vara lycklig i våra själar! Få av oss kunna se sitt eget liv, och för de flesta gäller: »Saliga de, som icke se.» Elin trodde väl icke helt, att så skulle hända, som hon nu drömde. Men hon drömde dock därom mitt i all vånda, och i hoppet, som levde inom henne och sent dog, sträckte hon båda armarna efter sin egen dröm.
Inga Persdotter fruktade Elin nu mera än förr. Blott hon hörde hennes röst, kände hon som ett stygn i sitt bröst. Och hon kunde tänka: »Blir det icke snart en ändring, så mördar hon mig.» Hon trodde detta själv på fullt allvar, och hennes aning var så klar, att hon sade den till väninnan.
»Hon mördar mig nog en dag», sade hon.
Och när hon var nedslagen och trött, önskade hon det nästan. Ty då skulle allt vara slut, och hon fick frid.