Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman

by Gustaf af Geijerstam

»Det vågar Inga Persdotter aldrig», tröstade henne Kerstin Larsson. »Ty skulle sådant hända, falla misstankarna genast på henne, och då måste hon frukta, att allt blir uppdagat.»

Men Elin Olasdotter blickade med klarblåa ögon rätt fram, som hade hon sett in i, vad ingen mer än hon kunde se, och svarade:

»Hon gör det ändå. Jag vet det.»

Men så kom hoppet tillbaka, och då vaknade också kärleken till Nils, vilken hon givit sin tro, och som medlidandet lärt henne att älska. Då ville hon kämpa om hans själ med den onda kvinna, som var hans egen mor. Hon kom att tänka på gamla sagor, och allting omkring henne blev sådant, att hon själv tyckte sig leva i en sådan. I de gamla sagorna berättades om en man, som hade sålt sin själ åt djävulen. För guld och av svaghet hade han gjort så, och han hade gjort det, emedan han var fattig och icke förstod bättre, och emedan han trodde, att den dag, då djävulen krävde hans själ till lön, aldrig skulle komma. Så gifte han sig, och hans hustru älskade honom och var lycklig, emedan hon ingenting visste, och emedan mannen teg. Men hennes man, vilken visste allt, var aldrig lycklig. Ju närmare dagen kom, då han skulle betala den falska lycka, han njutit, desto mera undrande, grubblande och inbunden blev han. Hustrun, som älskade honom, förstod att han led, och ju närmare dagen nalkades, då all hans lycka skulle vara förspilld, desto svårare blev det honom att gå och tiga inför sin hustru. Även detta förstod hustrun, fastän hon icke visste, vad som tryckte mannen, eller vilken olycka, som hotade dem. Men till sist fick hon lönen, för att hon tegat och bidat den rätta stunden. Ty när nöden stod för dörren, berättade henne mannen, att han sålt sin själ. Och hon förebrådde honom varken att han begått dödssynden eller bedragit henne med en falsk lycka. Hon såg blott, att mannen var olycklig och visste endast, att hon älskade denne sin olycklige man. Ty när är väl en människa mera olycklig, än när hon begått en dödssynd? Och när behöver hon bättre kärleken? Detta förstod hustrun, och därför fick hon också kraft, så att hon kunde strida mot djävulen och all hans här och vinna seger. Och Gud gav henne klokhet och mod, så att hon räddade mannen och lyckan åt sig själv och hans syndiga själ åt den saliga evigheten.

Så tyckte Elin, att hon nu stred med djävulen om Nils själ. Ty just så tungsint, inbunden och ordkarg gick han omkring. Ingenstädes fann han ro, och aldrig hade han håg för sitt arbete. Våren kom, men han syntes ej tänka därpå. Plogen rostade i redskapslidret, och åkern stod full av ogräs. Men Nils gick omkring som en osalig ande, och när han var ensam och trodde sig osedd, då smög sig Elin till att betrakta honom. Och vad hon då såg, kom henne att frukta, att mannen ville göra sig själv något ont. Runt om henne susade som tunga vingslag av död och av mord, hon kunde känna deras kalla fläktar, och det fanns ingen aning så stygg eller inbillning så hemsk, att den icke någon gång hemsökte henne. Men mitt under allt detta levde hennes själ, renades och luttrades från allt, som var fåfängligt och smått, och med hela sin ungdoms styrka arbetade hon för att nå fram till den dag, då de onda drömmarna skulle förjagas som i sagan.

Nils gick i allt detta och betraktade sin hustru som med andra ögon. Ty han såg, att hon blivit en annan. Det gick kraft ut ifrån henne, och det kom honom ibland för, att han skulle velat vara ensam med henne och glömma, att allt det andra någonsin funnits till. Det var icke djävulen, som stred med en kvinna om hans själ. Det var två kvinnor, som stridde om honom, han kände bådas välde, och hans inre var ett enda jäsande mörker, där ingen dagning fanns. Hans själ var sjuk av fruktan, samvetsagg och äckel. Hans kropp var trött av tvungna omfamningar och brist på sömn. Han led som av ett långt hemskt rus, vilket varat i månader och år, och hans hjärna var tom av utmattning. Han önskade blott slut på alltsammans, och han hörde inom sig en röst, som viskade, att allt skulle bli gott och stilla igen, endast någon av dem, vilka nu levde för att pina varandra, vore borta och död.

Var det moderns röst, som så talade? Eller var det hans egen? Det kvittade Nils lika. Han hörde blott rösten tala. Och han var så söndergången, att han kunde varken tvivla eller tro.

Men skräcken för Elins släkt, upptäckten, och allt, som därav skulle följa, vaknade ånyo med dubbel bitterhet, när en dag Elins syster kom på besök. Föräldrarna hade skickat dottern till Möllinge. Ty allt sedan Elin kommit gående till föräldrarna för att klaga sin nöd och sedan så hastigt åter tagit avsked, hade de ej hört ett ord från dottern, och de längtade att få veta, hur allting avlupit. De anade intet gott av denna tystnad, och Ola Persson själv hade onda drömmar. Därför kom systern på besök, och Elin blev först glad att se henne. Men fången i sina nya tankar, som Elin gick, blev systerns besök henne till föga glädje. Ty systern frågade henne om allt, och Elin ville nu mindre än någonsin förtro sig åt någon.

I allmänna ordalag talade hon därför om mannens godhet och svaghet för sin mor, och hur svår Inga Persdotter var. Men ännu sade sig Elin icke vilja tänka på någon skilsmässa. Först ville hon se tiden an.

Systern stannade där i tio dagar. Och en dag hände det, att de varit ute och hälsat på bekanta i byn. Då kom Kerstin Larsson springande och berättade dem, att Inga Persdotter kommit på besök samt rådde dem att genast begiva sig hem, emedan eljest någon ledsamhet kunde uppstå. Vid denna underrättelse blev Elin utom sig av förskräckelse och bad väninnan följa dem hem, vilket denna också gjorde. Hemkomna funno de dörren stängd, och när de bultade på den, var det länge tyst inne i huset. Omsider öppnade dock Nils förstugudörren. Och när de kommo in, funno de honom och Inga Persdotter i vardagsstugan. Inga Persdotter var då sådan, att hon knappast ville tala eller hälsa. Ej heller ville hon taga emot den mat, som sonhustrun bjöd henne. Snart därefter tog hon avsked, och Nils satte för hästen för att skjutsa henne hem.