Elin blygdes, att systern skulle behövt se detta. Men ett par dagar därefter, strax innan systern skulle resa, hände det, att hon tidigt på morgonen före makarna steg upp och gick ut. Systern hade sovit i vardagsstugan i en inflyttad bädd, och Nils sov hos Elin i tvåmanssängen. När Elin då blev ensam med Nils, lade hon sin bara arm på hans, såg honom in i ögonen och sade:
»Om du ändå någon gång ville smeka mig.»
Hon hade aldrig förr sagt något sådant, och hon undrade själv, varifrån hon tog mod därtill.
Nils sköt emellertid hennes arm tillbaka och svarade bistert.
»Sådant där bryr jag mig icke om.»
Men han kunde icke se henne i ögonen, när han sade detta, och ehuru Elin kände sig skamsen, då hon steg upp för att kläda sig, ångrade hon dock icke, vad hon hade sagt. Det kom henne för, som hade hon därigenom på något sätt kommit sin man närmare.
När hon blev ensam med systern, sade hon denna, att hon höll av Nils, men att han ej brydde sig mycket om henne. Och hon frågade systern, om denna kunde säga henne, vad hon skulle göra för att vinna sin mans kärlek.
Därom talade de båda länge med varandra, och till sist frågade systern Elin, om hon hört talas om Spå-Maren.
Elin slog ned sina ögon och teg. Just detta hade hon nämligen själv tänkt. Men hon tyckte, det var skamligt att fråga en sådan person till råds. Och själv trodde hon ej på, att någon med trolldom kunde vända en annans sinne till kärlek.
Men systern berättade, vad hon hade hört. Det var både män och kvinnor, som lidit av obesvarad kärlek. De hade alla gått till Maren och alla hade de blivit hjälpta. Ett par av dem kände systern väl, och de hade själva berättat för henne, hur det gått dem.