Elin satt och hörde på allt detta, och det syntes henne så underligt, att hon, som visste bättre, skulle låna sig till sådant. Men när nöden är stor, och människan icke kan finna hjälp, då blir hon liten och svag och tyr till obekanta makter, även till sådana, som hon under lyckligare dagar föraktat. Inom oss finns alltid den känslan, att allting är så osäkert, dunkelt och svårt att reda, ett stilla tvivel, att vad vi tro oss veta, dock icke är det riktiga. Kanske finns det hjälp att få, endast man vill utsträcka sin hand och söka den.
När systern samma dag skulle fara, följde henne Elin därför till vägs. Och när de båda systrarna skildes, tog Elin ensam vägen till Spå-Maren.
Hon blygdes icke längre över, vad hon gjorde. Ju närmare hon kom den lilla stugan, där de gråa förhängen skymde för fönstren, ju mera kände hon det så, som skulle hon där få hjälp. Gud kunde ej vara så hård, att han lät henne gå ohörd även denna gången, och det kunde ej vara orätt av en ensam, olycklig kvinna, att hon sökte hjälp för att vinna sin egen man.
Elin satt i Marens kammare, innanför den stängda dörren, och framför sig såg hon det magra ansiktet, där skinnet tycktes sitta stramt över de breda kindknotorna. Lika stramt var det rödsprängda, gråa håret kammat bakåt och virat upp i en knut. Och de små klara ögonen lyste emot henne. Elin tyckte, att denna kvinna måste veta allt, och vad hon rådde henne, det ville hon utan tvekan göra.
Maren sade Elin aldrig, att även Inga Persdotter varit där, och vad hon tänkte, vet ingen. Hon lät den högra handen icke veta, vad den vänstra tog. Och Elin gick ifrån henne i en feber av glädje.
Hemma valde hon ut två rena örngåttsvar, som Maren hade lärt henne. Dem lade hon in i en liten packe och gick nästa dag åter till Maren och lämnade örngåtten till henne. Ett par dagar senare hämtade hon dem åter. Då hade Maren läst över dem eller hängt dem i någon rök eller fuktat dem med något. Hur detta var, fick Elin aldrig veta. Men på dessa skulle Nils och hon ligga, då skulle hans kärlek vakna, och aldrig skulle den sedan lämna honom.
Med darrande händer stoppade Elin försiktigt ned sin egen och Nils kudde i de dyrbara örngåtten. Hon lade dem vackert till rätta och stod sedan länge och betraktade dem. Rena och vita lågo de där över den smala spetsen på lakanet. All tanke på, att hon gjort något otillbörligt, var nu försvunnen. Elin tänkte icke på annat, än vad hon nu hoppades och väntade. Hon erfor något nästan av en oskyldig glädje, när hon såg dessa vita örngått. De blevo henne som ett tecken på lycka mitt i all hennes pina, och de första glädjetårar, hon på länge känt, stego i hennes ögon.
Nils somnade tungt på sin kudde, och Elin låg vaken bredvid honom och välsignade hans sömn. Hon glömde, att hon lärt i katekesen, att Gud fördömer allt trolltyg, och hon bad varmt, att Gud måtte välsigna sömnen och låta örngåtten verka. Så erinrade hon sig, att hon själv måste somna vid mannens sida, om medlet skulle kunna lyckas. Och trött av oro och hopp, somnade hon på sin vita kudde och sov gott och utan drömmar som ett barn.
På morgonen var hennes första tanke örngåtten, och hon betraktade ängsligt Nils. När han som vanligt åt och gick, utan att synas märka hennes därvaro, sade hon sig själv, att en natt vore för litet, och att hon nog måste ha tålamod länge.
Hon talade sig in i sin egen dröm, och den fyllde henne så helt, att hon på förmiddagen måste gå till väninnan för att förtro henne sin lycka. För henne berättade hon alltsammans, och väninnan hade icke hjärta att säga henne emot.