»Nu äro de vita och rena», sade Elin. »Men jag skall låta dem sitta, tills de bliva svarta, om det behövs, och inte byta om. Nils skall nog komma att tycka om mig.»
Hon såg ut som en ung brud, när hon sade så. Men i nästa ögonblick förändrades hennes ansikte, och hon lutade pannan mot handen och ville länge icke se upp.
XII.
Det var i mitten av mars, och våren kom tidigt. Luften var varm, och de första lärkorna svingade redan i solskenet över åkrar och ängar. Över hela naturen låg en ljum värme, som andades växtlighet, och där slätten slutade, steg imman från jorden blå mot aftonsolen. Elin gick under denna tid och försökte forska ut sin man. Allting var sig likt dem emellan, och någon förändring hade icke inträtt. Och alltsom kuddarna förlorade sin vita färg, utan att någon förändring dock inträdde, började hennes tro på det ofelbara medlet att svikta.
Så kom en dag, då Nils gick omkring och syntes vara mer än vanligt orolig, och ett par ord, som hon hört, gav Elin den rätta ledtråden. Hon erfor, att han behövde penningar, emedan han var i skuld. Det var en gammal skuldsedel, endast på tvåhundra kronor. Men för Nils var detta redan nog, emedan han inga reda penningar hade.
På detta tänkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med tanken på dessa penningar, medan hon sov, drömde hon om dem, och när hon vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade låtit detta ske för att hjälpa henne.
Dessa tvåhundra kronor stodo på en skuldsedel, som Nils fader, Tufve Tufvesson, hade utfärdat, under det sista året han levde. Denna var överårig och skulle skrivas om, och för detta var det nu, som Nils gick och gruvade sig.
På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra. Det kom henne för, att gjorde hon detta, då skulle Nils se, att hon höll av honom. Och såg han, att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon kunde, skulle kanske hans sinne vändas till henne.
När Nils därför på morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och sade:
»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också, vart du far.»