Nils satt redan i vagnen. Men när han for, vände han sig om och såg på hustrun. Och Elin kände det, som om hon i denna stund ägde sin man helt. Så underlig var denna blick, så djup och så dunkel.
Hon gick fram till bädden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som låg ytterst, föll hon på knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.
På eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berättade om sin lycka.
»Ser du det», sade hon, »jag tror, att örngåtten börjat verka, och att det är Gud själv, som lett mig.»
Hon var röd och varm, när hon talade. Och hennes ögon tindrade.
Över trädgården nedanför verandan sken vårsolen varm, och lärkorna kvittrade i den klara luften.
Tidigt gick Elin hem, lagade kvällsvarden i ordning och väntade på Nils.
När han kom, gick hon skyggt emot honom och ville räcka honom sin hand. Men Nils såg icke den framräckta handen, ej heller hennes ögon, som bådo. Han var åter fången i den trolldom, som band hans själ, och utan att säga något, satte han sig till bordet och åt.
Då störde Elin honom icke, utan gick till sängs. Men när det blivit mörkt, och hon hörde, att Nils sov, låg Elin länge med öppna ögon, lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knäppte så långsamt.
»Har jag drömt?» tänkte hon. »Är det möjligt, att jag bara har drömt?»