XIII.
Dagen därpå, som var en lördag, kom Inga Persdotter till Möllinge och tillkännagav, att hon ämnade stanna där över söndagen.
Aldrig hade hon synts Elin så vidrig, aldrig hade Elin haft så svårt att uthärda den onda kvinnans blotta närvaro. »Från första stunden jag såg henne», tänkte den stackars hustrun, »gav det inom mig som ett stygn av rädsla. För var gång jag återsett henne, har jag blivit mera och mera rädd. Hon har hållit Nils borta från mig, och hon har förstört hans liv och har förstört mitt. Allt vad jag var rädd för, när jag såg henne först, var ingen inbillning. Ty allt vad jag då kände var verklighet, och värre än jag ens kunde inbilla mig. Men all den vishet, människor talade till mig, att jag skulle vänta och tåla mig, och att kanske allt icke var så svårt, det var ingen vishet, det var bara lösa ord och prat, sådant som människor tala, när de icke vilja erkänna sanningen. Nu har Nils kysst mig, och han är min. Jag själv har sett i hans ögon, att han skulle vilja som jag, om han bara kunde och tordes. Och nu hatar jag henne, så, som hon hatar mig. Det finns inte det onda, jag icke skulle vilja göra henne och se henne lida. Gud hjälpe mig, att jag säger så om Nils moder. Men hon är icke bättre värd.»
Så gingo Elins tankar, allt sedan hon börjat hoppas att vinna sin man, i en ny fåra. Härigenom blev hon djärvare och mindre skygg. Även inom hennes ödmjuka natur vaknade känslan av egen rätt. Och när hon såg Nils och den andra byta hemliga miner och stänga sig inne som förr, fruktade hon icke längre, utan hon blev vred och fick lust att kämpa för sitt eget, och det, vilket hon kände var hennes rätt.
Inga Persdotter märkte också, att någon förändring hade inträtt med sonhustrun. Hennes ögon gingo från Nils till Elin, som ville hon utforska, vad som hänt, och hon såg, att Nils icke längre var så fri, som hon ville hava honom. Därav blev hon orolig, och hennes inre kom i uppror. När hon stängt in sig med Nils i kammaren, lyssnade Elin på dem. Hon kunde ej urskilja orden. Men hon hörde, att Inga Persdotter var vred, bannade och svor, samt att Nils icke kunde försvara sig.
Då kände Elin, att vreden steg inom henne och måste ha luft. Och hon gick ut på gården samt satte sig där på trappan och väntade. Från denna plats kunde hon se bort mot sitt gamla hem. Där borta över staketet följde hon med ögonen vägen, vilken hon en gång i så tunga tankar hade gått. Elin tänkte på allt, vad hon utstått, sedan hon första gången grät över brudkronan, och ända till denna dag. Hon tänkte på alla de tårar, hon fällt, och visste, att ingen kunde räkna dem. Även kom hon ihåg, att hon velat vara god, att hon fallit undan och aldrig satt hårt emot hårt. På allt detta tänkte Elin, och hon undrade över, att hon själv nu kände sig så beslutsam och hård, och att hon icke längre ville gråta.
»Det har blivit för mycket», tänkte hon. »Nu bär jag det icke längre.»
Då hörde hon från vägen ljudet av ett handklaver, som spelade en glad marsch. Det var ungdom, som var ute och roade sig. Muntra, klara röster hördes närma sig. De dämpades en stund av byggnaderna, som lågo emellan, hördes så återigen och drogo förbi. Över dem alla klang låten från handklaveret.
Då mindes Elin, att det var söndagsafton.
»Hon ämnar gå i morgon», tänkte Elin vidare. »Men dessförinnan skall hon ha talat med mig.»