Blott på detta enda tänkte hon. Allt annat gled henne förbi, rörde henne ej. Det fanns icke ens till.
»Det har blivit för mycket», mumlade hennes läppar.
Då hörde hon Nils komma inifrån köket och gå henne förbi. Men hon rörde sig ej ur stället; när hon hörde honom, såg hon icke ens upp, tänkte blott på det, som nu skulle komma.
»Sitter du här?» hörde hon Nils säga nedifrån gården.
»Ja», sade Elin trotsigt och reste sig.
Nils ryggade. Så hade han aldrig trott, att hustruns röst kunde ljuda. Han vek undan för den och gick. Men Elin såg aldrig vart. Ty hon hade redan glömt, att han talat till henne, och stod nu inne i vardagsstugan, där Inga Persdotter satt och ruvade över sina egna tankar.
Elin satte sig mitt emot vid bordet och såg på den andra. Det undrade henne, att hon kunnat gå så länge tyst och vara så skrämd.
»I sitter här och tänker», sade hon till sist.
»Vad tar du för ton?» sade Inga Persdotter.
»Jag tar den ton, som jag borde ha tagit förr, så sutte I kanske icke här nu», svarade Elin.