Inga Persdotter såg nu blott ett, och det var detta enda, som band hennes tunga och gav hennes kropp övermänskliga krafter, så att hon kunde umbära både föda och sömn. Hon såg, att allt, varefter hon förr traktat, var intet, och detta, som hon nu eftersträvade, var allt. Vad som sedan skulle följa, var henne likgiltigt. I fråga om det, som nu fyllde hennes själ, erkände hon icke ens, att något »därefter» fanns. Ty något högre tyckte hon sig icke kunna vinna. Det var nu icke fruktan, som drev henne fram, det var icke beräkning. Om hon sade till sig själv eller andra, förut eller efteråt, att hon ville vinna något med sitt dåd, så ljög hon. Det var dådet självt, som eggade henne. Det var själva dådet, hon ville. Så länge hade hon ruvat däröver, att det blivit ett med hennes själ. Hon kunde icke vila, förrän det var utfört, icke ångra, när det var fullbordat. Lika gärna skulle hon kunnat ångra, att hon blivit till. Hon hade överskridit gränsen för det mänskliga, luften omkring henne var kylig, rensad och tunn, och inom eller utom henne fanns intet, som kunde vara henne till hinder.
När andra dagens afton kom, tog Inga Persdotter föda. Hon åt som den, vilken hungrat länge, och efteråt satt hon stilla och lugn, utan att röra sig och utan att kvida. Därpå såg hon efter att modern sov. Så klädde hon av sig och gick själv till sängs.
»Jag behöver sömn», tänkte hon. »Eljest går jag sönder.»
Inga Persdotter sov ända till morgonen, och först sent gick hon ut.
När hon då gick, tog hon vägen till Spå-Marens bostad. Hon stannade icke utanför, utan steg djärvt in, och hon ryggade icke, därför att hon såg, att det fanns besökande i stugan.
Lugn och säker satt hon och deltog i samtalet. Det rörde sig om socknens angelägenheter, och Inga Persdotter blev icke orolig. Hon visste, att hennes stund skulle komma. När den besökande avlägsnade sig, gick hon före Maren in i kammaren och stängde själv dörren.
Samtalet började hon, där hon sist slutat detsamma, och sade utan omsvep:
»Jag har nu fått det så, att jag vill bli Elin kvitt. Och I ska hjälpa mig.»
Maren knep ihop ena ögat och såg stint på den talande.
»Hur ska det gå till?» frågade hon.