När Nils Tufvesson träder in, är det ingen, som gör plats för honom. Han hör blott sorlet av en viskning, som tystnar, då han stiger över tröskeln. Ur hopen hör han en röst, som säger: »Vem har gjort detta?» Men vem, som talat, kan Nils icke se.
Då känner Nils, att han är dömd. Han vänder sig om och går ut, och när någon ber honom stanna, svarar han:
»Jag kan icke se henne.»
Därute sätter han sig på trappan och gömmer ansiktet i sina händer. Då hör han någon komma och gå sig förbi. Han höjer huvudet och ser upp.
Det är Kerstin Larsson, som kommer, den dödas enda förtrogna och vän. Folk har hämtat henne först, och hon kommer springande. Hennes ansikte är svullet av harm och gråt. Nils och väninnans blickar mötas. Kerstin Larssons ögon ha icke hunnit att torka. Men genom tårarna bränna de och gnistra, och de borra sig in i Nils, så att han måste gömma sin blick för att ej behöva möta dessa ögon, som tyckas veta allt.
Så står Kerstin Larsson länge stilla och ser på Nils. Det är, som om hon behövde hämta sig, innan hon gick in.
»Gud skall döma i detta», säger hon.
Så går hon förbi Nils, och när hon träder in, giva alla plats, så att hon kan komma fram till den döda.
Som hon står där, ser hon och ser, men hennes läppar äro slutna. Till sist böjer hon sig ned och försöker räta ut den dödas fingrar, som kroknat.