Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman

by Gustaf af Geijerstam

Då gick Nils med stora steg in i stallet och lade selen på Blacken. Sedan spände han hästen för den långa vagnen, vilken användes för att köra timmer. Det föreföll honom, som om någon för länge sedan sagt honom, att just i dag skulle han fara till skogen och hämta en sågbock. Ja visst. Så var det. En sågbock skulle han hämta. Anders Ohlsson, grannen, skulle hjälpa honom. Hur hade han kunnat glömma det? Dörrarna skulle stå på vid gavel. Ja, ja! så skulle det vara. Då kunde någon komma och finna Elin och se, att hon fallit av våda och slagit sig mot det järnbandade drickesankaret, där hennes huvud låg. Ingen hade gjort henne något. Nej, nej. Allt hade skett av våda.

Nils åkte redan från gården. Men med ett ryck hejdade han hästen och sprang ned på marken. Först måste han stänga dörren till foderlogen. Den dörren måste ju vara stängd. Hunden skulle ej få komma fram igen och stå vid källardörren och tjuta. Med skälvande hand stängde Nils den tunga dörren, som knarrade på rostiga gångjärn. Så satte han sig upp och lät piskan vina över hästens rygg. I rasande fart körde han ut från släktens gamla gård, och hans rygg krökte sig, som fruktade han, att någon sprang efter för att slå honom.

Är det Nils Tufvesson, som i dag far fram på landsvägen och kör sin käraste häst? Han ser icke upp, och han vet icke, vem han möter. Nedsjunken på vagnen sitter han, som vore han redan en gubbe, och hans ansikte är utvakat och grått. Ibland rycker han upp sig ur sin skrumpna gubbställning. Då låter det, som om han skrattat, och när han ser sig omkring och intet kan känna igen, av vad han ser omkring sig, visslar han och ler. Men fast han intet känner igen, av vad han ser omkring sig, stannar han dock vid Anders Ohlssons gård. Han går dit in och träffar blott hustrun. Henne hör han säga, att mannen gått ut, men att han snart kommer tillbaka. Nils sätter sig då på en stol vid det stora fällbordet, och han dricker två stora koppar kaffe, som Ohlssons hustru bjuder honom, och äter bröd därtill. Men han svarar frånvarande på alla frågor, och allt ibland visslar han högt för sig själv och ler.

När Anders Ohlsson kommit tillbaka, följas de båda männen åt till skogen, och vägen är lång. De utföra sitt arbete, och när de vända åter, är vagnen lastad med en väldig, tung stock. Själva gå de på ena sidan om vagnen, den ena efter den andra. Nils går först och håller tömmarna. Därför kan Anders Ohlsson, grannen, icke se den andres ansikte. Han kan blott se, att ju närmare de komma Möllinge, desto mera sjunker mannen framför honom ihop och blir liksom mindre. Då börjar också Nils att gå långsammare. Ty han tror, att medan han varit borta, måste någon ha kommit dit och funnit Elin, och därför väntar Nils att finna gården full av folk, som beskärma sig över olyckan. Men i sista vägkröken möta de torparen Jesper Svensson. Denne hejdar de båda männen och berättar, att han varit inne på Möllinge gård. Där stå dörrarna öppna, säger han, så att vem som vill kan gå ut och in. Men ingen var hemma, och när han ropade, svarade ingen. Då vet Nils, att ännu har ingen funnit Elin. Och han undrar, om hon ännu kan ligga kvar, som han varje stund ser henne ligga. Han manar på hästen och när de rasslat in genom inkörsporten, ber han Anders Ohlsson ropa efter hustrun. Ty själv vågar han det icke.

Anders Ohlsson går genom hela huset och söker och ropar. Till sist kommer han också ned i källaren och finner, vem som ligger där, och att hon är död. Då slår han händerna för ansiktet och ropar:

»Nils, Nils! Här har hänt en olycka. Elin har fallit i källartrappan och slagit ihjäl sig.»

I ångest över vad han sett, ropar han så högt och är så förvirrad, att han icke lägger märke till Nils, som står mitt emot honom och ler med förvridet ansikte. Han rusar ut på landsvägen och skriker om det förfärliga, som skett. Medan han är ute, går Nils och öppnar dörren till foderlogen. När dagen blänker in, kommer hunden fram, men när han ser, att det är husbonden, som öppnat, vänder han om och kryper jämrande och haltande efter Nils spark tillbaka till sin mörka vrå i höet.

Då minns Nils, att han måste låtsa, som om han intet visste om allt detta, och att han skall sörja sin hustru. Han höjer händerna och säger, som sant är, att han är olycklig. Och människorna komma och gå förbi honom. Det är torparen Jesper Svensson, som han nyss mötte. Det är Bengta Jönsdotter från Kvarnen och Ida Qvick, som tjänar hos handelsman. Det är Måns Nilsson, Gustaf Andersson, brovakten Skog, Johanna Åström, Sven Bengtson och många, många flere.

Alla komma de och tala till Nils och gå honom förbi. Och för hans ögon blir hustrun buren upp från den plats, där hon legat. Hon är stel och kall och tung att bära, och den tjocka bruna hårflätan hänger ned.

De som bära, försvinna med sin börda in i vardagsstugan, och Nils förstår, att han ej får stanna längre ute och lämna hustruns döda kropp ensam med främmande. Han gör våld på sig och stapplar in. Men som han stannar där innanför dörren, ser han, hur de samlats omkring henne alla. Han ser, hur de alla knäppt samman sina händer, oemotståndligt, högtidligt och med vördnad, som seden är, när människor samlats inför en död.