Långsamt började minnet att återvända, och allt som var, blev så pinsamt klart, att det skar som med knivar i hans kött. Nils lutade sig mot dörrposten, och pressande båda händerna mot ansiktet för att slippa se dagern, stönade han högt.
Så stod Nils Tufvesson upprätt på sin egen gård och led dödens kval. Och ett par steg ifrån honom låg Elin stel och kall. Som fjättrad av tunga bojor, stod han på samma plats och vågade icke röra sig, ej heller taga bort handen, som skyggade för hans ögon.
Utan att förut hava hört ett ljud, som varslade om, att han icke var allena, kände Nils plötsligt något mjukt och varmt röra vid sina ben. Han blev kall av en alldeles ny förfäran. Ty den tanken slog ned i honom, att hustrun levde, att hon krupit uppför källartrappan, utan att han märkt det, och att det var hennes händer, som nu rörde vid hans knän. Denna villa varade blott ett ögonblick, men den var så stark, att mannen, vilkens samvete var så sjukt, på länge ej vågade öppna sina ögon för att få visshet om, vad det var.
När han äntligen vågade det och blickade ned på marken framför sig, såg Nils, att det var hans egen hund, vilken kröp framför honom på marken och tiggde om en smekning av hans hand.
Under de sista veckorna hade Nils nästan glömt, att detta djur fanns till. Allt sedan giftermålet hade hunden liksom dragit sig undan människorna. I foderlogen hade han tagit sin plats. Där sov han om nätterna. På tröskeln dit in låg han om dagarna. In i vardagsstugan kom han blott, när han ville ha mat. Det var, som om han haft någon känning av, att allt i huset ej var, som det skulle.
»Pojken», mumlade Nils. »Pojken. Är du här?»
Men som han böjde sig ned för att smeka djuret, märkte Nils, att hunden närmat sig honom av skrämsel. Han slokade svans, och håret på hans rygg stod upprätt. När Nils började smeka honom, hoppade han upp emot husbonden, som om han väntat på detta ynnestbevis för att våga. Och med skälvande kropp rusade han fram mot källargluggen. Där stannade han darrande och tjöt.
»Döden har besökt ditt hus», tycktes han säga. »Du står här, som om ingenting hänt, och vill ingenting veta.»
Åter satte hunden nosen i vädret och tjöt, ängsligt, långdraget och gällt.
Då vaknade Nils ur sin dvala. Med ett par steg stod han innanför dörren, böjde sig ned och fick hunden i nackskinnet. Betagen av på en gång förfäran och raseri, lyfte Nils honom högt upp, och med en spark slängde han djuret till andra sidan av gården. Hunden tumlade runt, kom på fötter igen, flydde, tjutande som en besatt, och gömde sig innerst i den mörkaste delen av foderlogen.