I.
Dagen efter dådet gick Inga Persdotter tidigt på morgonen från Möllinge gård. Hon var iklädd en rödbrun kjol och en grårutig sjal, på huvudet bar hon en svart duk. Den var framdragen så långt över pannan, att hennes ansikte ej skulle synas. Hon gick snabbt framåt på sidan av stora landsvägen och såg varken till höger eller vänster. Gick hon förbi en gård, som låg bredvid vägen, skelade hennes ögon snabbt åt sidan, och när hon märkte ansikten skymta i ett fönster, såg det ut, som om hela hennes kropp kröp ihop. Mötte hon någon, såg hon icke upp och hälsade icke. Hennes ansikte drog sig blott längre inom hucklet, som hängde fram, och hennes ögon stirrade envist mot marken. Med hastiga steg gick Inga Persdotter, ty tiden hade gått henne för fort och började nu jaga henne. Men snabbast gick hon, när hon kom över bron och måste fram genom byn. Där lågo byggnaderna tätt, och där kunde hon ej vika av varken åt den ena sidan eller åt den andra. Rätt fram måste hon gå, och för varje steg hon tog, visste hon, att här bodde människor, som ville henne illa och icke önskade högre än att kunna anklaga henne för något ont.
Inga var för sent ute, tiden hade gått fort, och ingen mäktade hejda dess gång.
Först när hon kom ut på andra sidan byn och kunde gömma sig under skogsstigens låga tallar, saktade hon sina steg. »Nu behöver jag inte oftare gå denna vägen», sade hon för sig själv. »Mor dör snart, och då behöver ingen bära mat till henne längre.» Som hon tänkte så, blickade hon ned från den låga backen, där hon aftonen förut sett ljusen slockna i byn. Nu fanns där ingenting att se. Nu sken solen, och över ängarna skingrades den gråvita dimman.
Inga Persdotter tänkte på det, som skett, och fann ingenting, som hon ville ändra eller göra annorlunda.
Ensam var hon, och runt omkring henne var tyst.
Sakta gick hon fram mot det låga huset, i vilkets ena länga modern, Karna Andersdotter, bodde. Där bultade hon på dörren, och modern släppte henne in. Inga frågor gjorde den gamla, och ingen upplysning lämnade dottern. Men när Inga Persdotter fått eld i spiseln, tog hon fram en snara, som hon under sjalen haft lindad om sitt liv, och brände den där.
Sedan kokade hon mat och åt. Och när hennes våldsamma hunger var stillad, letade hon åter fram den gråa kjolen, på vilken hon föregående afton arbetat, och började sy. Hela förmiddagen arbetade hon, och varje timme väntade hon att få höra budskapet om Elin Olasdotters död.
Elins lik låg fullt påklätt i den låga källaren. Huvudet med märket efter det tunga slaget låg pressat mot ett järnbandat drickesankare, och ena foten vilade mot det nedersta trappsteget.
Ensam i de tomma rummen gick Nils Tufvesson, tänka kunde han icke, allt omkring och inom honom hade karaktären av något skugglikt och overkligt. Nils kunde icke fatta, att allt var så som det var. Så tomt allting blivit, så tomt, och så underligt tyst. Ned till källaren stod dörren öppen, och dit vågade Nils icke gå. Därför stängde han sig inne i vardagsstugan, men även där måste han ofta se sig om för att vara viss, att han var ensam. Därför vågade han ej stanna inne. På måfå gick han ut därifrån och skulle gå över gården. Bakom honom gapade den öppna källardörren, den sög honom till sig, fjättrade och drog honom som med osynliga armar. Nils kunde ej värja sig, han måste gå dit fram, han måste se dit in, böja sig ned och försöka upptäcka något genom mörkret därnere. Länge stod han där och kunde icke fatta, att han hade någon del i detta, som skett. Det var icke med vilja han gjort det. Det var icke sant. Omöjligt kunde detta vara sant. Att modern också haft hjärta att gå bort och lämna honom ensam. Att ingen kunde komma, för vilken han åtminstone finge visa henne, som låg där nere. Att han skulle vara så ensam just nu, när han var så bittert olycklig och behövde hjälp.