Då föll Nils på knä och lyfte de båda knäppta händerna mot sin hustru.
»Gud i himmelen, förlåt mig i din nåd, att jag slagit oskyldigt blod», ropade han.
Han kastade sig ned mot golvet, och som ett piskat djur kröp han fram emot hustruns lik. Där föll han ihop och blev liggande orörlig.
När han kom till besinning, stönade han som under stora plågor, och i det han släpade sig fram till sängen, kröp han upp i den, lade sig ned och gömde huvudet ibland kuddarna.
Inga Persdotter stod tyst och betraktade honom, och hennes hela människa svällde av förakt.
»Så usel är du alltså», sade hon. »Och för dig har jag gjort allt detta.» I detta ögonblick grinade det meningslösa i vad hon gjort i all sin fasa mot Inga Persdotter.
Nils hörde henne icke längre. Hans kropp skakades av snyftningar, och hans läppar mumlade utan sammanhang böneord, vilkas mening han längesedan hade glömt.
Då vände sig Inga Persdotter ifrån honom, och utan att spilla vidare ord började hon arbetet på att utplåna spåren av nattens dåd.
Ty det led fram mot morgonen, och den första dagerns ljusning skymtade redan vid synranden i öster. Nu gick tiden ej längre långsamt. Nu flög den fram på ilande vingar, flög fram mot den morgon, som skulle komma, jagande fram mot straffet, upptäckten, hämnden. Den var stadd på flykt för att utföra sitt gamla värv att utplåna och försona. Och när Inga Persdotter fullgjort sitt arbete, och Nils vaknar till besinning och hjälpt henne, då var solen redan uppe, och människorna, som sovit, voro vakna.