»Nils», bad hon. »För Gud i himmelens skull! Slå inte! Skona mitt liv. Jag ska gå min väg. Jag ska ingenting säga.»
Men Nils var som vild. Raseriet blodsprängde hans ögon och hans ansikte.
»Undan mor», mumlade han.
Då lät Elin sina armar glida ned från det tag, med vilket hon pressat sin värsta fiende mot jorden, hon sjönk ihop på golvet, och med nedböjt huvud bidade hon slaget.
Nils slog henne i huvudet, så att hon föll, och med snaran fullbordade Inga Persdotter dådet.
Det blev tyst i rummet, då allt var slut. Ingen ville se den andre i ögonen, på fällbordet flämtade lampan, och på golvet låg Elin Olasdotters döda kropp med snaran om halsen.
Ensam, borta i rummets mörkaste vrå, stod Nils med händerna för ansiktet och vågade ingenting se. Inga Persdotter talade icke till Nils. Hon lät honom vara, som han var, och gick fram för att lösa snaran.
Men Nils hindrade henne.
»Inte än», sade han. »Inte än.»
»Är du rädd nu?» sade Inga Persdotter hånfullt. »Nyss var du det inte.»