»Vad vill I mig?» skrek hon. »Och var är Nils?»
Inga Persdotter svarade icke, stod endast stilla och njöt sin triumf, viss, att den icke kunde undgå henne.
Då förstod Elin allt, och i en blink kastade hon sig ur sängen och stod på sina bara fötter på golvet framför den andra. Hon ville springa mot dörren, men Inga Persdotter stod i hennes väg.
»Du kommer inte förbi mig», väste hon. »Minns du, vad du talade om? Blodskam! Sade du inte så? Skam har du haft. Nu komme blodet över dig själv!»
Liten och späd som hon var, försökte hon pressa den unga kvinnan ned mot golvet. Men Elin var henne för stark.
»Nils», ropade Elin, utom sig. »Nils, hjälp mig.»
Och Nils kom in. Hans panna var våt av svett. Med vidöppna ögon stannade han ett ögonblick och såg på scenen framför sig.
»Släpp mor», röt han. Och hans röst var tjock.
Han böjde sig ned, grep det första tillhygge, som kom i hans hand, och höjde det mot hustrun.
Då förstod Elin för andra gången, förstod, att allt hopp var ute, och att han, som hon trots allt hållit av, höjde sin arm emot henne, och ville hennes död.