Inga Persdotter sitter och stirrar mot fönstret, och som hon nyss väntade, att ljusen skulle släckas och mörkret dölja hennes steg, så väntar hon nu att se den lilla låga tändas, vilken skall berätta henne, att hon icke längre är ensam vaken. Men Nils sover där inne, och lågan tändes icke. Åter tycker Inga Persdotter, att tiden skrider långsamt framåt, alltför långsamt för hennes hämnd. Åter kröker sig hennes hand i krampaktig längtan att gripa om en strupe.
Till sist reser hon sig upp och går fram mot dörren. Hon beräknar ej längre, hon trotsar på, att intet kan röja henne. Därför höjer hon handen och slår hårt på den stängda dörren. Då ser hon ett ljus flamma upp därinne. Hon går åt sidan, så att skenet ej skall falla på hennes ansikte, om någon annan skulle öppna. Och som hon gör detta, knyter hon upp sjalen och lossar något, som hon haft bundet om sitt liv.
Då öppnades dörren och Nils kom ut. Han såg sig om, när han trädde ut på gården. Men Inga Persdotter stod stilla och rörde sig ej från sin plats.
»Jag är här, som jag sagt», sade hon. »Gå ut till kräken och gör fort, vad du gör.»
»Elin sover», viskade Nils sakta.
Men Inga Persdotter slog åt honom med handen.
»Gå bara», sade hon, »gå fort.»
Nils gick och Inga Persdotter stod kvar och väntade honom. Åter tyckte hon, att tiden gick henne för långsamt, och då Nils dröjde, sköt hon upp dörren, som stod på glänt, och ensam steg hon in i det halvmörka rummet. Framför henne låg Elin avklädd i sin bädd och sov med de bara armarna över täcket.
Inga Persdotter stod en stund och såg på sin fiende, och hennes händer skälvde av oro. Som en våg av raseri gick igenom henne från huvud till fot, och utan att taga sina ögon ifrån den sovande, kastade hon av sig sjalen och ryckte fram snaran, som hon haft dold därunder.
Vid denna rörelse vaknade Elin, och som om hon sett ett spöke, reste hon sig upp och höll båda händerna avvärjande framför sig.