Till sist såg hon, hur även detta ensamma ljus började röra sig, som om någon inne, där det brann, lyftat en ljusstake eller en lampa. Så glimmade skenet upp en sekund och var borta. Nu var allt mörkt, icke en ljusprick syntes. Byggnaderna lågo som sovande skuggor i den mörka natten. Hela byn sov lugnt.
Då drog Inga Persdotter en suck av befrielse, och med sjalen svept omkring sig mot nattkylan, döljande det, hon bar därinnanför lindat om sitt liv, gick hon med säkra, snabba steg fram mot sitt mål. — — —
Sedan Inga Persdotter varit på besök hos Nils, fick Elin veta, att svärmodern samma dag varit inne hos Spå-Maren. Elin tänkte på detta, så lång dagen var, och hon undrade, om den andra setat på samma stol som hon själv, och vad där blivit sagt. Nu trodde hon, att Maren bedragit henne med örngåtten, och i en yrsel av fasa och upphetsning sade hon till mannen, att nästa dag skulle hon gå. Hon skulle gå hem till de sina, och ingen skulle längre behöva tycka, att hon gick i vägen.
Nils såg underlig ut, när hon sade så. Men han svarade intet. Och inför honom böjde sig Elin ned och grät, som hon icke gjort, sedan den dag, då hon började hoppas.
Och ingenting hände, ingenting, som kunde giva ändring eller räcka till att förhindra, vad som skulle ske. En bondpiga kom på aftonen för att köpa smör, och Elin talade vid henne och avgjorde handeln. Sedan märkte hon, att det var mörkt, och hon gick till sängs, längtande att få sova. Hon låg och hörde det gamla uret knäppa, och utan att tänka däröver räknade hon knäpparna.
»I morgon», tänkte hon, »i morgon går jag hem. Sen får allt bli, som det vill. Men hit kommer jag aldrig åter.»
Bredvid henne låg Nils, och Elin hörde, att han sov. Trött av dagen somnade hon själv och glömde.
Nils sover, han sover länge och tungt. Kanske vill han ej vakna, kanske fruktar han den timme, då han vet, att allt skall ske. Kanske har han glömt alltsammans, eller kanske han aldrig trott, att det var sant. Vem vet detta nu? Ingen vet det, icke ens han själv skulle någonsin kunnat svara därpå, om någon frågat honom.
Inga Persdotter har sett ljusen slockna i den sovande byn, och hon har gått vägen fram till sonens bostad. Ingen har sett henne, och ingen har hon mött. Nu är hon framme vid Möllinge, och spejande går hon runt den gamla gården, där släkten arbetat, levat och dött. Men det som varit, når henne icke. Endast det som nu är, fyller hennes sinne. Hon går omkring huset, som spejade hon efter, om det någonstädes skulle lysa ett ljus. När hon intet kan upptäcka, stannar hon vid det fönster, som är närmast bädden, där de båda makarna sova. Där pressar hon ansiktet mot rutan och försöker att se in. Men hon kan intet urskilja. Inne som ute är allting blott ett jämt, tungt mörker.
Då går hon runt byggnaden ännu en gång och stannar på gården vid den låga trappan. Där sätter hon sig och väntar, att timmen skall slå, då Nils öppnar dörren och, som hans vana är, går ut för att giva hästarna foder. Hon sitter på samma sten, där hon en gång i sin ungdom satt, i dov vrede förbannande sitt öde, därför att hon skulle föda ett barn. Hon har glömt detta, liksom hon i denna stund glömt allt annat, utom ett, och omkring henne stiga i mörkret skuggorna av de gamla husen, vilkas väggar så länge givit eko åt hennes stämmas jubel, smärta eller raseri. Nu stå de tysta omkring henne, och endast den svaga nattvinden rasslar sakta i foderladans halmtak.