Som hon så gick, kom hon att tänka på, att hon icke fick förråda sig, och hon erfor ett slags hat mot den gamla modern, som gick omkring i rummet eller satt tyst i sin vrå. Varför skulle hon vara där? Varför fick man icke vara ensam? Inga tog fram en grå kjol, på vilken hon förr börjat arbeta, förr, innan detta, som var henne övermäktigt, kom. Och hon satte sig ned och började sy. Timme efter timme satt hon så och lät stygn följa på stygn, och allt mera blev henne tiden lång. Solen stod ännu högt på himmelen. Ville den då aldrig försvinna, så att hon äntligen fick ro?
Långsamt gick solen för henne, som väntade. Men till sist försvann den dock, och Karna Andersdotter tände lampan. Hon tog fram mat och åt. Men lutad över sitt arbete satt Inga Persdotter fortfarande kvar och sydde. Hon hade väntat så länge, att hon tyckte sig hava tröttat ut sin egen längtan.
Men när mörkret kom, mörkret, efter vilket hon längtat så tungt, då lade hon noga samman sitt arbete, och medan den gamla modern gjorde i ordning sin bädd, satte sig Inga Persdotter vid fällbordet och åt. Så bäddade även hon åt sig själv och tog så plats vid spisen, där glöden börjat slockna. Där satt hon och lyssnade, till dess hon hörde, att modern sov. Då steg hon upp, tog en sjal över sitt huvud och gick ut. Men innan dess tog hon fram något under sängen, som hon lindade fast kring livet och höll gömt under sin sjal.
Inga Persdotter gick snabbt över landsvägen och försvann under de låga tallarna, som skuggade hennes vanliga väg. Hon undrade över att hon icke var mörkrädd, och hon gladde sig däråt. Ty hon visste, det kom därav, att hennes vilja var så stark. Hon följde vägen, till dess hon kom upp på backen, från vilken hon kunde se ut över byn. Hon märkte då, att hon dock var ute för tidigt, och att hon glömt att se på klockan. Men nu var hon lugn, ty hon var ensam. Hon satte sig ned för att åter vänta på tiden, som gick så långsamt, och där hon satt, såg hon ut över byn.
Det brann i fönstren där nere. Som små stjärnor, vilka fallit ned på jorden, lågo fönstren där och glimmade i mörkret, berättande, att människorna ännu icke gått till ro. Inga Persdotter satt och såg på ljusen, och hon tänkte på alla människor där nere. En efter en stego de fram för hennes inbillning, försvunno åter och lämnade plats för nya. Hela socknens män och kvinnor kommo och gingo henne förbi, och hon hatade dem alla. Alla hade de gjort henne ont, alla hade de avskytt och smutsat henne. Hon kände deras tungor och visste, vad de voro värda.
»I morgon!» sade hon till sig själv. »I morgon! Då skall ingen av er gå till sängs och kunna sova utom jag. Ty fegheten skall vara över er. Men då skall jag sova. Ty då har jag fått ro.»
Ett underligt högmod grep henne. Hon tyckte sig för mer än alla, över dem alla, höjd över alla. Det hon hade för, blev i hennes egen inbillning till ett stordåd, hon tyckte sig höra och se den skrämsel, som skulle gripa hela bygden. Hon kände sig själv stor av detta, och det var något i hennes hjärna, vilket arbetade, som ville det spränga henne.
Så satt Inga Persdotter och såg, hur ljusen släcktes ett för ett. Det var, som om hela trakten blivit mörkare och liksom mera trygg.
»I morgon!» sade Inga Persdotter för sig själv. »I morgon komma ljusen att brinna längre.»
Hon såg åter ned mot byn, och där fanns blott ett sista ljus, som brann. På detta stirrade hon länge. Det var, som om hon setat och väntat att höra en klocka slå.